Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Dagens frågor 15. 1. 1925 - Gustav II Adolfs donation till Upsala universitet - »Rättvisan i Finland»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
72 DAGENS FRÅGOR
För den enkla och anspråkslösa lilla högskola, som mottog den
storslagna gåvan, betydde denna närmast säkerställandet av den
dagliga gärningen i en nyss förut föreskriven vidgad skala. Tidigare
hade man i riklig mån fått pröva på, vad det ville säga att vara
»anvisad» på kronans allmänna uppbörd: man hade fått kivas med
fogdarna om sin rätt, anslagen hade rubbats, och när nöden så krävde hade
medlen tagits till andra ändamål. Det var svårigheter, som alla de
vilka skulle hämta sina löner ur statens kassor voro vana vid, och
länge hade det skattats som en stor fördel att själv få ombesörja sin
uppbörd av räntegivarna: besväret mer än uppvägdes av den ökade
tryggheten för att de anvisade medlen verkligen voro disponibla och
till hands. Vad sålunda de enskilda tjänstemännen i kansliet och eljest
så ifrigt eftersträvade, det fick nu universitetet i största skala: det
fick självt taga hand om sina uppbörder från första början och fick
därigenom en fast och säker inkomst, som burit det fram över onda
och goda tider utan svåra rubbningar och kastningar.
Men Gustav Adolfs donation har också för universitetet betytt
något mer än rikliga och pålitliga anslag. I över tvåhundra år har
donationen räckt för dess uppgifter trots dessas icke oväsentliga
utveckling. Hur mycket den självständighet, som den stora
korporationen därigenom vann, betytt för att bevara oberoendet och
kontinuiteten även i dess andliga insatser, är icke gott att mäta. Men
nog har det gått lättare för en institution, som icke behövt ha sina
ögon riktade på anslagsbeviljande myndigheters gunst, att utan ängsliga
sidoblickar åt skiftande dagsmeningar och undfallenhet för krav på
brådmogna resultat hävda det vetenskapliga arbetets egenart och
frihet. Nu är ju den tid längesedan förfluten, då Gustav Adolfs
storslagna gåva kunde räcka till att bära upp det främsta universitetets
hela kulturarbete i dess många skiftningar. Men för visso har den
sekellånga autarkien en icke oväsentlig andel i den tradition av
ansvarsmedveten självständighet, som utgör ett så väsentligt adelsmärke
i lärosätets kulturarbete och som alltjämt äger ett säkert stöd i
den rikt utbildade självförvaltning universitetet icke minst tack vare
sin godsrikedom kommit i åtnjutande av.
Hos personer, vilka genom födsel och
samhällsställning tillhöra den s. k. borgarklassen, påträffas icke
sällan en säregen mentalitet, som fört innehavaren till de s. k.
»radikala intellektuellas» parti, avdelningen »idealister». Det är i regel
ganska goda människor, med stark rättfärdighetskänsla, gränslöst
medlidande ined »de små i samhället» och en bottenlös omdömeslöshet
inför alla rörelser, som komma från folkets undre skikt. De hava
ett lovvärt sinne för varje litet övergrepp, som begås mot samhällets
styvbarn, men de sakna all reaktionsförmåga i fråga om även den
fruktansvärdaste misshandel, så snart våldsverkarna draperat sig i
revolutionära > idékämpars förföriska klädnad. De massmord med
eller utan tortyr^ vilka sovjetrevolutionens banbrytare antingen icke
hindrat eller ock direkt understött eller förövat och om vilka alla
»Rättvisan i
Finland.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
