Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Litteratur - Lundapoeter. Av Ivar Harrie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
136 LITTERATUR
flikten i Silvermaljan är ett sant lyckofynd för en romanförfattare:
en åldrande despot får sin egoism knäckt, när han märker att han
oförvarandes smulat sönder ett ungt kvinnoliv mellan sina hårda
fingrar. Men den tragiska utvecklingens rena linjer skämmas hela
vägen av valhänthet i detaljarbetet, retsamt onödig talförhet och löst
påhängd symbolik.
Länge brukade studenterna för besökande släktingar utpeka Theodor
Tafvesson som skalden par Préférence i Lund. Det berodde kanske
mest på att han så gärna och så effektfullt exponerade sitt lyriska
temperament i det akademiska umgängeslivet. Sedan skalden
återbördats till sin älskade hembygd i Österlen, tycks hans lite tunna
poetiska ådra ha runnit ut i ett nätt deltaland av kulturhistoriska
kåserier. I somras utgav han ett urval av sin tidigare lyrik — små
vemodiga, ibland gråtmilda bekännelser i förtroligt viskande ton om
hembygdens ka^mp med den bohemiska rolösheten i en vek och
lätt-tillgänglig ung mans själ. Han är försvuren åt den »intima poesiens»
program; bland många halvkvädna visor och omedvetna karrikatyrer
finner man här och där i hans diktning små betagande akvareller i
förnäm och diskret färgton.
Till den äld^e generationen får man numera också räkna en annan
trogen lundenäare, Axel Ahlman; hans författarskap spänner redan
över åtskilligt imer än ett decennium. Som novellist har han
ådagalagt en obestridlig förmåga att fånga stämningar och spetsa till
poänger; särskilt har hans kärleksfulla förtrogenhet med havet och de
människor, sorii där söka sin utkomst, ofta tagit sig vackra uttryck.
Kompositioner av rikare mångfald och större spännvidd har han
däremot aldrig orkat med. Ej heller är han besjälad av den borne
poetens kärlek till Ordet; han har alltid varit fullt tillfreds med den
litterära genomsnittsprosans bekväma, flacka allmänning, man kan
inte peka på någon teg i ordkonstens domäner, som han odlat upp
med egna händer och kan kalla för sin. Den i våras utkomna
diktsamlingen »Snäckan» visar, att Ahlmans lyrik har ungefär samma
utmärkande drag som häris noveller. Han förfogar inte över någon
orkester: Axel Ahlman ger alltid solokonsert. Hans instrument har
inte ens stor eller klangskön ton, och han trakterar det skäligen
dilet-tantmässigt; men med dess hjälp skisserar han ibland nätta och
fyndiga variationer över gamla temata. Man får till övermått bekräftat,
att knagglig rytm och billiga rim inte i och för sig ge borgen för
inspirationens äkthet, känslans fraicheur och idéns mödom; slarvig och ful
vers är inte eo ipso centrallyrik. Axel Ahlmans talrika
landskaps-beskrivande dikter äro tråkiga och intetsägande, hans försök som
vildmarks- och rallarepoet ha kanske en viss yttre schwung, men
verka ohjälpligt efterklang. Och när det gäller att fånga in poesi i
solenna tillfällighetsvers och patetisk krigslyrik, gör han komplett
fiasko. Lyckliga uppslag och äkta tonfall behöver man annars inte
leta länge efter i diktsamlingen; och det händer ibland, att författaren
lyckats fasthålla ett mindre komplicerat uppslag, att en melodi ringt så
länge för hans öron, att den utfyller en hel dikt. Det är nog ingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
