Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Litteratur - Lundapoeter. Av Ivar Harrie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 137
tillfällighet, att den bäst lyckade diktcykeln i Ahlmans bok bär titeln
Med blyerts; det är denna lilla serie lågmälda lyriska reflexioner
man minns efteråt, tillsammans med några epigram i avdelningen
Fromma visor och en enda längre dikt — Dalen — med dess
klangbotten av bitter upplevelse och kärv heroism. Under ett ögonblick
dras förlåten undan för ödesslag, stridsärr och öppna sår; det är
inte en vänsäll veklings lösmynta bikt, man anar ett mulet och hårt
ansikte bakom orden, och den talandes röst stockar sig, när de knappa
antydningarna tvinga sig fram. Sådana utbrott av en människosjäl
äro ovanskliga som omyntat guld; men vill en poet annars dela med
sig av sina hopade rön om världen och livet, måste han åsätta dem
skönhetens allmängiltiga myntprägel, om inte hans skatt, likt
sägnernas trollguld, för andras ögon skall té sig som torra löv.
Jag äger blott bilder från tre mil jord
och minnen från två små stränder.
Men dem vill jag kläda i vackra ord
med ömma och ärliga händer.
Jag äger blott oron från vilsna år
och sorg för en sviken kvinna.
Med dem skall jag tända den eld som får
de vanliga orden att brinna.
Denna »Inventering» avslutar ett litet dikthäfte, som bär Gabriel
Jönssons namn. Ärligare och stoltare har väl sällan någon poet
summerat upp sina tillgångar och avlagt räkenskap för sitt sätt att förvalta
dem. Diktsamlingens titel Flaskpost suggererar bilden av en
vinddriven sjöfarare, som prövar en sista förtvivlad utväg till räddning
ur djupsens nöd. Inledningsdikten förtydligar bilden: om räddning
är omöjlig, skola raderna i den drivande flaskan vittna, att de vackra
minnena aldrig falnat i den skeppsbrutnes själ, att en längtan som
aldrig domnat, in i det sista bär bud till den gamla ankarplatsen,
som för honom blivit till saliga hemland i drömmen. Nu har säkert
Gabriel Jönsson irrat omkring rätt nyckfullt i livets kinkiga
farvatten, och hans skuta har haft åtskilliga vedervärdigheter att utstå.
Han har samma slags trohet mot hembygden som Jöns Botillesson
och de andra vildsinta och ostadiga sjömännen i hans dikter: han trivs
bäst, om han får längta till Borstahusen och Hven från däcket på
briggen Tre Bröder någon kväll, då den kryssar som bäst i
Karibiska sjön. Men han är inte någon skeppsbruten, som med
blåfrusen och skakande hand kastar ner ett par andfådda rader; han går
till skildringen av sina minnen och längtan med samma omsorg och
kärleksfulla allvar som sjömannen, när han en lugn och ledig kväll
präntar en epistel till Martina eller Botilla därhemma. Gabriel
Jönsson är nämligen konstnär, riddare av Det Egentliga Ordet. De
miljöer han rör sig i, de motiv han tar upp, de stilarter han anknyter
till, äro i och för sig inte alls märkvärdiga; men ofta nog har först
han förstått att ta vara på deras skönhetsmöjligheter. Den slippriga
och känslosamma svenska sjömansvisan med sin söta och smitt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
