Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Dagens frågor - Striderna i Norrlandsskogarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
154 DAGENS FRÅGOR
hjälpt till att land med lag bygga, och mycket av den
ansvarsmedvetna ordning, som så fördelaktigt präglar den nordsvenska allmogen
i många av livets förhållanden, har nog inpräntats även av kraftfulla
präster och myndiga fogdar. Men kvar har alltid stått ett negativt
förhållande till staten och dess egna krav, en mentalitet, som kanske
icke har sin ringa andel även i våra dagars särpräglade
Norrlandsfrisinne.
Nu ha plötsligt gränsmarkstagen i Norrlandslivet börjat framträda
igen. Lönekrav, som inspirerats av de radika arbetaranspråken, ha
vunnit spridning bland skogsarbetarna, bolsjevikiska läror ha funnit
en tacksam jordmån och omtolkats efter ödemarksanarkiens särskilda
förutsättningar, och då det gällt att skaffa gehör för de nya lärorna
i lönestriderna, har man icke tvekat att följa gamla inhemska och
nya utländska föredömen: laglösheten har trätt fram i sina mest
ohöljda former. Det ser ut, som om Stockholm och landshövdingar
och rikets lagar och förordningar — alla framsteg i
kommunikations-och förvaltningsteknik till trots — också nu skulle ha varit ganska
långt borta, alldeles som förr i tiden. I själva verket har väl ej
heller den bot, som varit verkligt effektiv, kommit från myndigheterna:
det är bygdernas egen självhjälp, som tycks vara det enda pålitliga
botemedlet. Och denna självhjälp har också utlösts. Ty den nya
ödemarksanarkien har icke endast föraktat lagar och förordningar,
som påbjudits utifrån och knappast åtnjutit annan respekt än den
myndigheterna kunnat framtvinga; den har också vänt sig upplösande
mot och trotsat bygdernas egen sed och samhällsbyggande tradition.
Det är att hoppas, att den därmed mot sig rest en makt, som icke
skall låta sig böjas. Och det är också att hoppas, att statsmakten
skall förstå att stödja den sociala ordning, som utgör kulturens
grundfäste och största erövring i ödemarken. Svenska män ha här sedan
urminnes tid själva byggt sitt liv i de ordningens och det ömsesidiga
hänsynstagandets former, som äro vårt folk egna. Brista dessa
former, så är fältet fritt både för Rysslands och Vilda västerns seder:
ty utanför och runt om Norrlands gamla bygder breder sig skogen
mil efter mil, och där är lagens arm svag.
De norrländska lönestriderna aktualisera emellertid även en annan
linje i Norrlands historia. Den gamla riksallmänningen må ha synts
aldrig så öde: den har dock sedan urminnes tid tjänat en egenartad
utbildad, primitiv boskapsskötsel, som före den moderna
foderväxtodlingens och den moderna mejeriteknikens seger spelat en ej
obetydlig roll i vår hushållning. Det hör till den ofrånkomliga ödets
ironi, som tycks trivas så väl tillsammans med all statsreglering av
näringslivet, att denna primitiva boskapsskötsel, då den i sina
traditionella former redan var historiskt dömd, fick förrycka det
betydelsefulla avvittringsverket, fick driva upp skogsanslagens storlek till
det orimliga och locka myndigheterna till en kolonisationspolitik,
som handskades med Norrlands moränvidder som om de varit
fruktbara amerikanska prärier. Riksallmänningen, som staten reserverat
för framtida behov sedan Gustav Vasas dagar, rutades därigenom in
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
