Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Östersjöområdets konfliktanledningar. Av Einar Bratt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÖSTERSJÖ-OMRÅDETS KONFLIKTANLEDNINGAR 183
ersättning för Östersjöhamnarna, av vilka den ena efter den andra
gick förlorad under tyska invasionen. Med
bolsjevikrevolutio-nen inträdde en förändring av helt annat slag. Handelsförbindel
serna såväl som de politiska förbindelserna med Väst-Europa
avbrötos, och Sovjetunionen hänvisades till att inom egna gran
ser tillgodose sina behov. Genom randstaternas upprättande
förlorade Ryska riket flertalet Östersjö-hamnar, men denna förlust
torde tillföljd av nyssnämnda isolering icke hava varit så
kännbar, som den eljest skulle blivit. Försöket till självhushållning slog
illa ut. Sedan de politiska förbindelserna återknutits med Väst
Europa, sökar man nu genom avtal även få
handelsförbindelserna att leva upp. När detta lyckats -^ vilket sannolikt endast
är en tidsfråga — blir det förhållandet aktuellt, om Sovjetunionen
kan nöja sig med den smala ingermanländska kuststräckan och
Petersburg som import- och exporthamn. En blick på den ryska
kommunikationskartan säger, att visserligen är Petersburg en be
tydande järnvägsknutpunkt, men som utgångs- eller slutpunkt
för de ryska inre vattenfarlederna står det tillbaka för Riga;
härtill kommer, att seglationsförhållandena i Finska viken vid
öppet vatten anses svårare än i Rigaviken. Slutligen erinras än en
gång om att sjöfarten till Petersburg under fem av årets månader
hindras av is, Visserligen kan Sovjetunionen åvägabringa
transi-tering av exportgods och importvaror över estniska och lettiska
hamnar, men ett uppsägbart avtal av denna art är ur rysk syn
punkt knappast en tillförlitlig grundval att därpå bygga
nordvästra Rysslands handel. En rysk penetration över de baltiska
randstaterna till Östersjön är i själva verket att räkna med likaväl
som en dylik via Rumänien mot Medelhavet. Var det kraftigaste
motståndet kan presteras, därom behöver tvekan ej råda.
Rysslands läge är förvånande likt det, som rådde vid den
Petersburgska tidens början d. v. s, under 1700-talets första år.
Sakta men målmedvetet flyttades då gränsen väster ut; 1721 togos
Östersjöprovinserna och Viborgs län, 1743 togos Kymmenegårds
län samt Nyslott, 1809 flyttades gränsen till Torne älv. Ryssland
har visat sig ej vara tillfreds med att äga blott landet söder om
Finska viken. Tryggandet av dess sjöförbindelser och politiska
centrum fordrade jämväl Finland, varför detta lands öden stått och
stå i visst beroende av utvecklingen söder om Finska viken. Skall
den ryska penetrationen utsträckas än längre väster ut? Torne.-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
