Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Benedetto Croce och estetikens filosofi. Av Nils Svanberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
190 NILS SVANBERG
På ett belysande sätt ha Croces åsikter i denna fråga utvecklats
av en amerikansk forskare, J. E. Spingarn, i en essaisamling
Creative criticism; överhuvud är det i England och Amerika
Croces betydelse torde blivit bäst insedd utom hans eget land.
I detta arbete heter det bl. a:
»To say that the two faculties (= genius and taste) are in their
essence one is not, however, to say, that criticism and creation are
without difference; it is merely to recognize the element of
fundamental kinship. For it still remains true, that the aesthelic critic, in
his moments of highest power, rises to heights, where he is ät one
with the creator whom he is interpreting.»
Detta är helt i den anda, vari Croce själv säger: »För att
bedöma Dante måste vi höja oss till hans höjd.–––-I denna
identitet ligger den enda möjligheten till att våra små själar bli
ett eko av de stora och växa sig stora med dem genom andens
universalitet» (Estetica, s. 140).
Estetiken har sålunda blivit en organisk del i den filosofiska
helheten, i den andliga aktivitetens system. Den är vetenskapen
om en allmänmänsklig företeelse, icke som förr om en
övermänsklig, underbar och obegriplig sådan. Tendenser till ett
liknande uppfattningssätt ha väl ej saknats i den estetiska
speku-tionen före och samtidigt med Croce, men de ha aldrig fört till
verklig klarhet och reda. I grunden har icke heller denna
forsknings halvt naturvetenskapliga inriktning i senare tid ändrat den
gamla uppfattningen av genialiteten som något artskilt från annan
psykisk verksamhet. Croces kritik riktar sig synnerligen skarpt
mot den experimentella estetiken, vars metod med rundfrågor
o. dyl. är föremål för hans kärvaste satir. Icke mindre
motbjudande är honom den mer abstrakt spekulerande poetiken, dess
pedantiska lek med ord, dess ändlösa mängd av termer och
klassi-fikationer, vare sig dessa gälla »innehållets» karaktär av sublimt,
tragiskt, komiskt o. s. v., eller »formens» indelning efter
konstformer och diktarter.
Givetvis saknar emellertid denne tänkare ej betydelsefulla
anknytningar till såväl äldre som nyare forskning. Han har själv
skrivit sin teoris historia i Estetikens andra del. Denna blir
på sätt och vis en enda stor polemisk och apologetisk
verklighetsroman, som leder fram till den fullkomligt klara insikten
om estetikens natur som »vetenskap om uttrycket eller allmän
språkvetenskap.» En vetenskaplig tradition som haft särskild be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
