Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Litteratur - Axel Wallengren (Falstaff Fakir): Samlade skrifter. Av Nils Afzelius - En teologisk-filosofisk festskrift till en lekman. Av Gunnar Rudberg - För tanke och tro. Tillägnad Godsägare Oscar Ekman på hans femtioårsdag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 215
av fakirens lärofäder: Bret Harte, George Washington Aesop och Josh
Billing. Bret Harte’s Koncentrerade romaner (översatta 1874) ha
säkert också varit mönstret för de klassiska parodierna på Dumas
och Cooper.
Nils Afzelius.
EN TEOLOGISK-FILOSOFISK FESTSKRIFT TILL EN LEKMAN
Att en lekman hedras med en festskrift av teologiskt, filosofiskt
och kyrkopolitiskt innehåll, torde vara något så enastående, att man
även utom fackkretsar kan stanna ett ögonblick därvid. Det var
godsägaren Oscar Ekman på Bjärka Säby, som på sin femtioårsdag
hyllades med en ståtlig volym, För tanke och tro, utgiven på
Sveriges Kristliga Studentrörelses Förlag. Den innehåller — utom
en översatt Grundtvigs-psalm — 16 större och mindre bidrag och
inledes med en hyllningsadress, under vilken läsas omkring 60 namn
ur mycket olika kretsar och åldrar.
Förvisso är Oscar .Ekman om någon förtjänt av en sådan hyllning.
Det unga och livskraftiga i Sveriges kyrka har i honom haft ett stöd.
utan vilket dess verkan, mänskligt att döma, blivit oändligt mindre
än nu är fallet. Han har mer än någon annan gett det yttre stöd,
som det nya livet tarvat. Och än mer — han har ej blott varit en
givare i stor stil; han har i överensstämmelse med en ädel
släkttradition lagt något av ett känsligt samvete i sina frikostiga gåvor. Det
finns många vägar till att bli prisad som kulturellt förnäm, och det finns
lättare vägar att gå dit än den, som Oscar Ekman gått. Men så
sant samvetet också är kulturens och samhällets dyrbaraste arvedel,
så sant har han ock gått den bästa vägen. Ingen väg kunde ha
betytt mer för den senaste tidens kyrkliga strävan — det vore kortsynt
att påstå motsatsen.
Oscar Ekmans ställning gör det naturligt, att det ej — i varje fall
ej främst — är ett genomsnitt av ögonblickets teologiska forskning i
Sverige, man möter i festskriften. Vi läsa här vid sidan av
vetenskapliga uppsatser praktiska inlägg från kyrkans många arbetsfält och
även uppbyggelse av högt värde. När här skall sägas ett par ord
om innehållet, kan det självklart ej bli någon recension; varken den
som skriver dessa rader eller tidskriften lämpa sig härför. Det kan
blott bli ett påpekande av innehållet och en antydan om detsamma
som symtom — dess rikedom och mångfald, men även spänning.
Jag nämner blott de direkt praktiska inläggen. Centralt och
periferiskt i prästens kall behandlas aforistiskt av biskop
Lönegren; klagomålen över prästens yttre, oprästerliga plikter reducerar
förf. till deras rätta mått — i livet gör man ju den erfarenheten, att
de präster, som i inre avseende ha mest att ge, minst klaga över
denna börda (»tältmakeriet»). Kvinnorörelse och diakoni
behandlar pastor Centerwall; det finns överraskande förbindelselinjer
mellan de två — något att tänka på i de kvinnliga prästernas
tidevarv. Svenska Kyrkans Lekmannaskola får en teckning i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
