Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Dagens frågor 6. 4. 1925 - Efter Finlandsdagarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 223
lighet. Från skilda håll möttes man sålunda i betonandet av
gemenskap i huvudsaker fastän under växlande villkor, och vid avskedets
stund blev intrycket kvar, att dessa Finlandsdagar varit ett handslag
mellan de båda grannfolken.
Närmast bör man väl hoppas, att detta första möte befordrar en
bättre kunskap här i landet om Finlands egenartade problem. Att
därvidlag tala om svenska försummelser vore oriktigt, men nog är det
sant, att svenskarna vanligen endast så där i förbigående intresserat
sig för vad som skedde på andra sidan Bottenhavet. Mot den
svenska styrelsen under vår gemensamma historia kunde inga berättigade
klagomål för likgiltighet resas; däremot hade finländarne ett visst
fog för sin uppfattning, att den svenska allmänheten såg dem över
axeln ungefär som utmarksbebyggare, en mycket obehaglig och
sårande erfarenhet för ärekärt folk. Efter skilsmässan blev detta icke
bättre, allraminst genom den gråtmilda Fänrik Stål-stämning, som vår
uppriktiga beundran för Runeberg och våra falska fantasier om
Finlands längtan åter till Sverige alstrat. Under senare årtionden
förbryllade oss språkstriden och den framväxande klasskampen jämsides
med förryskningspolitikens olika faser till den grad, att vi tackade
vår Herre, att vi fingo betrakta detta underliga skådespel på avstånd.
Och på det allra sista har den i Sverige oundgängliga och naturliga
glädjen över Finlands frigörelse blivit åtskilligt bortblandad genom
de ovidkommande synpunkter, som världskrigets samt de sociala
stridernas sympatier och antipatier fört i förgrunden.
En var måste vara sig själv närmast. Att vi under våra egna
omsorger ej kunnat som önskligt ha tid och intresse över för den
specifikt finländska utvecklingen må vara förklarligt. Men därunder har
man alltför mycket glömt bort grundens gemensamhet. Icke de s. k.
kulturbanden, däremot och desto mera deras allmänna förutsättningar.
Huru vi än vända på historiens erfarenheter och söka omtolka dem,
komma vi aldrig ifrån det avgörande faktum, att den nordeuropeiska
civilisationen just här har sitt gränsmöte med det moskovitiska väldet,
och att därav följa betydelsefulla konsekvenser. För deras
bedömande behöva vi icke förlora oss i några dunkla framtidsprofetior:
det är alldeles nog att konstatera den expansiva tendens, som alltid
präglat Moskvas regemente, och som ingalunda dämpats men väl
blivit oberäkneligare än någonsin/ sedan den senaste stora
omstörtningen sönderslitit alla traditionellt hämmande band från kejsardömets
tid. Vare sig mötet med moskovitismen kläder sig i öppet fientliga
eller mera fredliga former, gäller det städse att värna den nordiska
odlingens ställning, och om Finland därvid har åt sig anförtrodd
själva gränsvakten, så kan Sverige ej utan förräderi mot sig självt
glömma, att det befinner sig i första beredskap. Så har det varit av
ålder, så var det ej minst under Finlands ryska period, och så skall
det förbliva för framtiden.
Det vore säkerligen för mycket beröm åt finländarne att säga, att
de städse och samtliga haft situationens vanskligheter klara för sig,
men otvivelaktigt ligga dessa mycket tydliga för våra dagars Finland.
16. Svensk Tidskri fi 1925.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
