Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Litteratur - Två nya bidrag till svensk litteraturforskning. Av O. Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
288 LITTERATUR
Landquist också ägnat ett ej obetydligt utrymme åt analysen av
grundtankarna i Diltheys historiska filosofi — ett arbete så mycket
värdefullare som Dilthey hos oss hittills ej alls varit tillräckligt
uppmärksammad. Det må medgivas att analysen kunnat vara en smula mera
stringent — sådan den nu är ger den minst lika mycket av
Landquists egna tankar som av Diltheys — men i det väsentliga är den
dock riktig, och för bedömandet av Geijers historiefilosofi har den
stort intresse. Det egenartade i Geijers åskådning har Landquist
framhävt genom betonande av dess starka religiösa inslag. »Historien»,
säger Geijer, »är till sin innersta princip religiös, och blott för den
religiöse finnes en historia.» Det är den hos Geijer genomgående
teleo-logiska synpunkten som här tagit sig uttryck. Med utgångspunkt
härifrån är det också som man bör bedöma Geijers förhållande till
Herder, vilket Landquist knappast uppskattat i dess riktiga omfattning.
Låt vara att hos Herder kvardröja åtskilliga obearbetade relikter av
naturalism så är dock hela hans historieuppfattning buren av en anda
som är nära väsensbefryndad med Geijers och som påverkat Geijers
tänkesätt vida mera än vad Landquist är benägen att medgiva.
Visserligen har Geijer i Människans historia ägnat Herder en rätt skarp
kritik, särskilt i avseende på det systematiska, men denna kritik
tillkom när Geijer själv stod på höjdpunkten av sin utveckling och nått
fram till klarhet i de stora problem, som under hela hans föregående
verksamhet sysselsatt honom, och det torde knappast vara berättigat
att härav draga några negativa slutsatser i fråga om de impulser han
under sin tidigare bana mottagit från Herders rika och mångsidiga
författarskap.
Vad beträffar Geijers förhållande till Fichte, så har Landquist gjort
detta till föremål för en ingående granskning, som kanske kan synas
något för vidlyftig i förhållande till det vunna resultatet. Ty
visserligen har Fichtes monumentala personlighet utan tvivel påverkat Geijer
och vidgat hans blick för den objektiva sedliga viljans storhet, men
därutöver kan något direkt samband dem emellan knappast spåras.
Fichte var för abstrakt, för konstruktiv för Geijer. De stora
historiska schemata, som Fichte uppställde, buros av en helt annan anda
än den geijerska, och om också, som Blanck visat, en del av Fichtes
begreppsvärld återgår i skriften om inbillningsgåvan så är dock hela
Geijers senare utveckling snarast präglad av en viss opposition mot
Fichte. Det var Geijers starkt utvecklade historiska sinne som
reagerade inför Fichtes rationalistiskt-konstruktiva systematik. Rakt
motsatt är däremot Geijers förhållande till Schelling. Här har
Landquists undersökning lämnat ett vida mera positivt och konkret resultat,
om det också bör erkännas, att mycket av vad han framlägger redan
av tidigare författare varit känt och påpekat. Framställningen har
emellertid avgjorda förtjänster, och på flera punkter sprider den nytt
ljus över oklara enskildheter i det geijerska tänkandet. Det är över
huvud taget en erkännansvärd egenskap hos Landquist, att han
genomgående fasthåller synpunkten på Geijers filosofi som något statt i
ständig utveckling. Därigenom får hans arbete en prägel av liv, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
