Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Litteratur - Två nya bidrag till svensk litteraturforskning. Av O. Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 289
på avstånd för tanken till den inre rytmik som så fascinerande
framträder i Geijers egna verk. Det är mot Schelling som Geijer gång
efter annan under sin bana prövar sina filosofiska åskådningar för
att bedöma deras hållbarhet, och utvecklingen av hans förhållande till
den schellingska filosofien är således historien om hur Geijers eget
tänkande går från mer eller mindre osjälvständigt tillägnande till
personligt präglad ombildning och målmedveten kritik. Kanske kunde
man önskat att Landquist litet skarpare utarbetat huvudlinjerna och
varit något mindre omständlig i fråga om detaljerna; men även med
dessa svagheter är hans analys både lärorik och fängslande.
Den sista tredjedelen av Landquists arbete behandlar Geijers
statslära, hans historiska skriftställarskap och hans politiska och sociala
verksamhet. Huvudintresset knyter sig här till undersökningen av de
orsaker, som betingat den djupgående förskjutning i Geijers
uppfattning av samhällsproblemen, vilken samtiden karaktäriserade som
»avfallet». Landquist har här kunnat fästa uppmärksamheten på
åtskilliga förut ej alls eller i varje fall icke med tillbörlig styrka
påpekade faktorer, vilka därvid utan tvivel spelat en avgörande roll
Viktigast är framhävandet av folkökningsproblemet och dess betydelse’
för orienteringen av 1820- och 30-talens svenska socialpolitik. Att
Landquist här anser sig ha funnit den direkta anledningen till Geijers
avfall innebär måhända en viss överdrift, men säkert är att ingen
annan av tidens stora frågor i så hög grad som denna bidragit till
att driva Geijer ut ur den gamla konservatismens läger och söka en
ny utgångspunkt för hela sin sociala åskådning. Det svenska
samhällets ram började under 1800-talets första decennier att, som
Landquist riktigt säger, bliva för trång för att rymma de uppväxande
generationerna, hälst sedan vaccinationens införande utrotat kopporna
och denna hemska regulator av folktillväxten upphört alt utöva sin
förstörande inverkan. Det är inför detta ofrånkomliga faktum som
Geijer reagerar. Den romantiska traditionalismen syntes honom för
verklighetsfrämmande för att kunna råda bot på ett samhällsproblem
av denna beskaffenhet. Han krävde ett fastare grepp, en mera
målmedveten vilja än vad den äldre generationens statsmän kunde
prestera. Det är ett drag i hans värmländskt kraftfulla natur som bryter
fram i hans sätt att fatta sin nya uppgift. Han ger sig i kast med
de hopade problemen ungefär som en värmländsk timmerflottare, då
han bryter upp en timmerbråte. Det är förklarligt nog att hans
gamla vänner kände sig pinsamt berörda av hans förändrade
ståndpunkt, hälst som han ju framlade sin nyvunna övertygelse på ett sätt
som knappast utmärkte sig för någon särskild hänsynsfullhet. Men
betraktat i sitt historiska perspektiv får även hans senare
utvecklingsskede en prägel av samma monumentalitet som kännetecknar hans
livsverk över huvud taget. Säkerligen hade det varit till förmån för
framställningens enhetlighet om Landquist här sett saken litet mera i
stort och ej låtit det väsentliga skymmas undan av en rad relativt
betydelselösa detaljer från Geijers senare riksdagsmannaperioder. Sådan
framställningen nu formats gör den för litet rättvisa åt helgjutenheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
