Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Dagens frågor 23. 9. 1925 - Militär vältalighet och spökande aktivism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
352 DAGENS FRÅGOR
att bestämma över Sveriges politik. Detta är andra instanser
förbehållet, och dessa få visserligen med alla lämpliga medel sörja för,
att deras vilja och avsikter prompt, pålitligt och utan någon som helst
prutning genomföras. Men kommer det en gång till den punkten,
att genomförandet av den för riket önskliga politiken icke kan ske
annat än med vapenmaktens stöd, då är det just nödvändigt, att den
anda, för vilken man nu måhända korsar sig såsom aktivism, finnes
kvar hos dem, på vilka den tunga verkställighetslotten faller.
Visserligen kan och bör emellertid den andan finnas utan att den
oupphörligt söker sig uttryck i stora ord.
För övrigt vore det säkert skäl att snart sluta upp med att nyttja
aktivistskylten som barn- och fågelskrämma. Den enda gång, som
den härmed betecknade riktningen gjorde någon allvarlig framstöt
under krigstiden, torde ha varit genom den beryktade boken om
Sveriges utrikespolitik. Bekant är ju, att de förhoppningar, som
eventuellt därmed voro förenade, av den Hammarskjöldska regeringen
med fast hand höllos inom marginalen och detta under enstämmigt
bifall från alla på något sätt politiskt ansvariga. Sedan dess har
ropet mot aktivism egentligen endast haft den följden att skrämma
våra vederbörande just i det ögonblick, då ett svenst ingripande i
såväl Sveriges som Finlands intresse påkallades. Det torde numera
finnas många, även av de mest fredsälskande medborgarna i detta
land, som betrakta den verkningen som för Sverige varken lycklig eller
hedrande. Detta bör ge orsak att framgent akta sig för slagorden,
och alla borde kunna enas om, att för ledningen av sin framtida
politik vill Sverige varken ha aktivister eller spökrädda utan rätt
och slätt klarsynta och kyligt prövande svenska män, som handla
efter verklighetens krav, ej efter tillfälligt uppjagade opinioners osäkra
stämning.
Allt detta länder emellertid ingalunda till försvar för Eksjötalet,
ty att detta, när det nu på en väg eller annan kom till allmän
kännedom, var allt annat än lyckligt, därom torde man vara ense.
Om den käcke husaröversten till äventyrs räknade det som en ära
att i sin privata åskådning fasthålla den ursprungliga
aktivistgruppens ideal, kunde detta ej förmenas honom, men allt därmed
sammanhängande hör numera till en rent teoretisk diskussion, som allra
minst är på sin plats i skåltal vid högtidliga tillfällen. Sådana böra
ju, det kräver själva artigheten, hållas inom den gräns, att de
närvarande kunna tämligen förbehållslöst vara med, men även med all
hänsyn till den militära vältalighetens speciella terminologi lär ett
dylikt accepterande här varit omöjligt. Allvarsammast är dock, att
den sortens dristiga uttalanden ge anledning till misstolkningar och
missförstånd, som verka långt in i de uppriktigt försvarsintresserades
led. Därför är det nu timade väl ägnat att varna för framtiden.
Så hårt som det nationella arbetet blir under kommande år, gäller
det icke blott att hålla ihop utan också att kunna hålla mun. Det
må erkännas, att det sista mer än en gång kan té sig svårt nog,
men icke heller där får plikten mot fosterlandet förbises. De som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
