Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Dagens frågor 23. 9. 1925 - Kyrkomötets sammansättning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
356 DAGENS FRÅGOR
bli mera uppmärksammade än hittills. Allmänheten, företrädd av
tidningarna, har i sin hand att särskilt ventilera orabudsfrågan och
kan faktiskt framtvinga en så ingående prövning av tänkbara
kandidater, att elektorerna därtill nödgas ta hänsyn. Ifall kyrkomötets
arbetsuppgifter giva rimlig anledning, vore det till sist icke oävet
att låta mötet sammanträda oftare, exempelvis vart tredje år, då det
intresse, som den ena valförrättningen uppkallat, lättare lever kvar
till den nästa.
Emellertid har problemet nog en djupare innebörd, än vad
omsorgen om ökat valdeltagande anger. Till kyrkomötets viktigaste
uppgifter hör kyrkolagstiftning, huvudsakligen i begreppets av ålder
erkända omfattning. Att på detta område vetorätt tillerkändes mötet
var helt naturligt, när kyrkomötesförordningen 1863 kom till, ty då
omfattade statskyrkan praktiskt taget hela svenska folket. Efter 1873
års dissenterlagstiftning har detta väsentligen ändrats: en rad helt
fristående religionssamfund har framträtt, andra (såsom baptisterna
och det Waldenströmska missionsförbundet) bevara väl formellt
sambandet med statskyrkan men äro faktiskt fullt fristående församlingar.
Då nu kyrkomötet genom hela arten av sina uppgifter icke blott är
en den svenska statskyrkans representation utan tillika skall fungera
såsom en speciellt sakkunnig församling för alla under
kyrkolagsbegreppet fallande frågor, vore det ganska rimligt, om dessa helt eller
halvt frånskilda samfund hade någon direkt möjlighet att göra sig
särskilt hörda vid mötets överläggningar rörande sådana
lagstiftningsspörsmål, som jämväl angå dem. Till statskyrkans rent interna
angelägenheter kunde ett sådant deltagande icke sträcka sig men väl
till allt, som har karaktär av allmän lagstiftning om de religiösa
samfunden. Väl må det sägas, att de olika dissenterriktningarna ha
möjlighet att göra sig hörda inom riksdagen, men detta gäller lika
mycket eller mera om kyrkan själv. Att det härvid icke kunde vara
tal om andra religionssamfund än dem, som äro beredda till att
principiellt erkänna varandras ställning och rättigheter, behöver knappast
understrykas.
Tanken är naturligtvis lättare att framkasta än att bringa till någon
lämplig lösning, ty allehanda konsiderationer måste tagas vid en sådan.
Men alldeles orimlig är den icke. Kyrkomötesförordningens § 2
bestämmer om lekmannaombudens fördelning, att de skola vara ett från
Visby stift, två från varje av de övriga stiften och från Stockholms
stad »samt fem från det eller de valdistrikt, konungen med avseende
å förhandenvarande förhållanden bestämmer». Med denna sista
föreskrift avsåg man, som Chr. Naumanns autoritativa kommentar anger,
vida mindre någon utjämning efter stiftens befolkningstal än möjligheten
att tillgodose särskilt framträdande religiös livaktighet av olika slag.
Egentligen torde det sålunda redan ha legat i Kungl. Maj:ts hand att
här skapa en tillfredsställande anordning. Då detta icke skett, vore
det kanske skäl att åtminstone diskutera de andra utvägar, som kunna
finnas att göra kyrkomötet till en fullständigare representation med
hänsyn till dess speciella område.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
