Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Dagens frågor 23. 9. 1925 - Det allmänkyrkliga mötet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det allmänkyrkliga
mötet.
DAGENS FRÅGOR 357
Den världskonferens för kristendomens
omsättande i »liv och handling», som hölls i
Stockholm den 19—30 augusti, torde ingen insiktsfull och allvarlig
iaktta-dare vilja frånkänna rangen av en historisk tilldragelse. Låt vara,
att det i allmänhet är en äventyrlig sak att ur det samtida skeendet
framhäva tilldragelser och förlopp såsom historiska i den meningen,
att deras plats i senare tiders erinring vore given, i detta fall torde
man kunna taga risken. Sedd mot bakgrunden av den tusenåriga
kyrkosplittringens historia, måste ett kyrkomöte av den omfattning
som det nyss avslutade Stockholmsmötets beteckna ett högst
betydelsefullt datum i den kristna kyrkans annaler, och detta nära nog
oberoende av vilka omedelbara resultat man kan få se av detsamma.
Gärna må medges, att de av konferensen i det sista mötesdagen
antagna »budskapet» gjorda uttalandena snarast underströko den
begränsning, som helt naturligt vidlåder den nya enigheten. För att denna
icke skulle brytas, nödgades man väl mycket med allmänna välljudande
talesätt sudda över faktiska meningsmotsatser, vilka — om än dämpade
i formen — tydligt nog framträtt under de föregående förhandlingarna,
ej minst då det var fråga om kyrkans ställning till de ekonomiska
problemen och till fredsrörelsen. »Budskapet» blev därför skäligen
magert, och den utåt manifesterade enigheten verkade ej fällt
övertygande. Mot förhandlingarnas organisation skulle även kunna
anmärkas, att förhandlingsprogrammet var alltför rikligt tilltaget och
att den oundvikliga tidsbegränsningen gjorde inläggen mera lika en
serie vältaliga monologer än ett verkligt utbyte av åsikter. Nationella
motsatser stucko även då och då fram och gåve sin erinran om den
korta tid, som förflutit, sedan i många krigförande länder även
kyrkorna mobiliserades i kampen. Men sådana bristfälligheter torde ha
varit ofrånkomliga och böra ej få alltför mycket förringa
totalintrycket av det väsentliga i konferensen, vilket ej låg uti vad den trevande
och ibland dubbeltydigt uttalade som allmänkyrklig mening i
omstridda tidsfrågor utan däri, att den överhuvud kunde hållas och
framträda som ett uttryck för enstämmigt betygad gemenskap i
»Life and Work» mellan ett, trots den romersk-katolska kyrkans
uteblivande, övervägande flertal av den kristna trons bekännare.
Denna kristna världskonferens omslöt representanter från 37 olika
folk, delegerade från det övervägande flertalet kristna kyrkosamfund
i den gamla och nya världen, i den nära och fjärran östern.
Omfattningen av den kyrkliga samling, som mötet realiserade, fick utåt
sitt starkaste uttryck genom den förnämliga och starka representation,
som företrädde det ekumeniska patriarkatet. Österns äldsta
kyrkoorganisation med obrutna traditioner från urkristendomens dagar
uppträdde här i broderlig förening med Västerns yngsta kristna
samfundsskapelser. Om man betänker åldern och styrkan av de
traditioner, som under sekler hållit isoleringen vid makt, torde man av
den omfattande anslutningen till mötet ha rätt att draga vissa
slutsatser rörande styrkan och djupet av den nya enhetstanke, som här
manifesterade sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
