Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Dagens frågor 23. 9. 1925 - Det allmänkyrkliga mötet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
358 DAGENS FRÅGOR
Man må bedöma utsikterna för de kyrkliga enhetssträvandena huru
som helst, man bör dock icke förbise, att ett högst intressant och
betydelsefullt resultat redan föreligger i och med att detta möte kom
till stånd och fick ett gynnsamt förlopp. Den nya kyrkliga
enhetstanken kan icke längre helt förvisas till utopiernas värld eller blott
uppfattas som en älsklingsidé hos enstaka ledande kyrkomän. Den
har konfronterats med verkligheten och relativt väl bestått sitt första
prov. Att detta kunnat ske, torde få betraktas som ett tecken på en
djupare förvandling av de kristna kyrkornas betraktelsesätt än man
tidigare kunnat ana. Världskrigets erfarenheter och det måttlösa
elände och den allmänna nöd det förde med sig för stora delar av
kristenheten torde mäktigt hava bidragit till förändringen. Gamla
murar ha fallit, och man har från skilda håll inom kristenheten
under tidslägets tryck fått ögonen upp för de kristnas gemenskap i
arbetsuppgifter och mål. Men detta förutsätter det tysta medgivandet
av en gemenskap, som även omfattade själva utgångspunkten.
Man betonade under konferensen från olika håll, att man kommit
samman för gemensamma rådslag om de kristna kyrkornas
arbetsuppgifter och att erkännandet av gemenskapen på detta område icke
innebar ett uppgivande av det egna kyrkosamfundets trosuppfattning
och i lära och bekännelse uttryckta åskådning. Och dessa deklarationer
voro säkerligen uppriktigt menade och återgåvo riktigt sakläget. Men
det hindrar icke, att själva mötet möjliggjorts genom en ny och
fördjupad uppfattning av evangeliet självt och dess centrala personlighet.
Denna process på det innersta området av kristenhetens liv
undandrager sig förvisso ännu ett säkrare bedömande med hänsyn till såväl
dess omfattning som dess djupgående verkan. Men att den ägt rum och
att den medfört en skärpt blick för evangeliets universella karaktär
och en fördjupad insikt om den tidshistoriska begränsning, som
vidlåder varje kyrkosamfunds och bekännelses sätt att tolka dess
innehåll, det torde man redan nu på grundval av aktstyckena från detta
möte kunna konstatera.
Detta är ett — låt vara indirekt — resultat av den allmänkyrkliga
världskonferensen, som öppnar nya och löftesrika perspektiv för de
kyrkliga enhetssträvandena. Konferensen har yppat förefintligheten av
djupare förutsättningar än mången av dess egna medlemmar måhända
vågat antaga för en förtroendefull samverkan mellan eljes med hänsyn
till bekännelse, kult och författning vitt skilda kyrkosamfund och
därmed ökat kretsen av anhängare och förkämpar för konferensens
bärande idé. När ärkebiskop Germanos å det ekumeniska patriarkatets
vägnar talade om den bjudande nödvändigheten av den kristna
enhetstankens utvidgande till att omfatta alla kristna kyrkor och folk och
när han för detta måls vinnande förordade en vidgad ömsesidig
kännedom och förståelse för de historiska betingelser, under vilka de
konfessionella olikheterna och motsatserna framvuxit, då tyder det
verkligen på att nya vindar börjat blåsa i den splittrade kristenhetens
värld, vindar, om vilka mänsklig klokskap och skepsis måste bekänna,
att den icke vet varifrån de komma eller vart de fara.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
