Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häft 6 - Litteratur - Pirandello som dramatiker. Av O. Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
412 LITTERATUR
och som med en kanske något långt gående förenkling på svenska
kallats Alla ha rätt. Dess grundtanke, den absoluta sanningens
ouppnåelighet och den mänskliga intelligensens hjälplösa oförmåga
att nå utöver sin individuella begränsning, framträder inklädd i ett
drama med motiv från vardagslivet i en italiensk småstad, vars
pratsjuka invånare med förtjusning utnyttja tillfället att få riktigt från
grunden genomdiskutera en nyinflyttad familjs privatförhållanden.
Dialogen ligger hela dramat igenom på ett rent realistiskt plan, med
undantag för Laudisis dialektiska repliker i tredje akten. Det finnes
här icke ett spår av Ibsens högtidliga predikoton och
begravnings-allvar; tvärt om är problemet gripet med en respektlöshet, som
onekligen ofta för tanken till Bernard Shaw. Blott slutscenen med
familjedramats centralgestalt, den beslöjade signora Ponza, gåtfull och
oförklarlig mitt ibland den kacklande svärmen av nyfikna och
skvaller-lystna småstadsbor, låter oss ana att författaren med sitt verk syftat
vida utöver den borgerliga vardagskomediens gränser. Men i sina
senare arbeten har Pirandello lämnat detta drag av symbolism
bakom sig. Med febril otålighet har han gång på gång gått
verklighetsproblemet direkt in på livet och analyserat det från de mest
skilda synpunkter, än på ett sätt som slående erinrar orn den
romantiska ironiens — Tiecks och E. T. A. Hoffmanns — sätt att ställa tingen
på huvudet, än med utnyttjande av den moderna psykologiens och
psykoanalysens resultat, än åter med en naken och mekanisk dialektik,
som för tanken till schackproblemens formulering »vit börjar och gör
matt i tredje draget». Att härvidlag det konstnärliga elementet ofta fått
sitta hårt emellan, är ju en given sak, och i själva verket är det
knappast mer än två av hans senaste arbeten, som betraktade som
konstverk fullt hålla måttet; Sex roller söka en författare och
Henrik IV. Ett exempel på hur ohjälpligt han däremot ibland kan
trassla till sina problem är dramat Giascuno a suo mod o, vilket
åtminstone från scenen — i bokform har jag ej haft tillfälle att se
det — verkar som ett nästan meningslöst virrvarr. Aldrig har
författaren till dessa rader så starkt som vid dess åskådande känt olyckan
av att i likhet med Uno von Thrazenberg vara föga undervisad i
Gomplexional-Philosophien. Men det är till all lycka blott
tillfälligtvis som Pirandello fallit för lusten att göra scenen till tummelplats
för sina rent abstrakta begreppsjonglerier. De bägge ovannämnda
dramer, i vilka hans författarindividualitet hittills åtminstone bäst
och klarast framträtt — Sex roller och Henrik IV — förtjäna
däremot utan fråga att betecknas som verkligt betydande arbeten. I sin
förening av dramatisk intensitet och intellektuell skärpa tillhöra de
det intressantaste och mest karakteristiska som modern europeisk
litteratur på länge haft att uppvisa.
I Sex roller söka en författare förmäla sig på ett egendomligt sätt
traditioner från den primitiva italienska folkscenen med idéer
hämtade ur den moderna psykologiens rustkammare. Problemet är ställt
och utvecklat i paradoxens tecken. Hos en skådespelartrupp, som
just är sysselsatt med att repetera ett nytt stycke av den konst-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
