Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häft 6 - Litteratur - Pirandello som dramatiker. Av O. Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 413
besynnerlige författaren Pirandello, vilken enligt teaterdirektörens ord
med avsikt skriver så att varken skådespelarna, kritiken eller
publiken någonsin bli belåtna, anmäla sig sex gestalter, som uppgiva sig
vara roller i ett genomlevat fastän oskrivet drama. Deras önskan
är att genom skådespelarnas förmedling få liv på scenen och
därigenom räddas från förintelsen. Teatersällskapets direktör mönstrar de
sällsamma gästerna, som med iver framföra sina önskemål. Fastän
själv en för romantiska experiment föga benägen natur lockas han
dock av det underliga i situationen och griper tillfället i hopp om
att därur kunna gestalta något nytt och egenartat för sin teater. En
improvisation över ett givet dramatiskt motiv är ju ingenting för den
italienska teatern i minsta mån främmande. På den
förmiddags-tomma scenen, bland slitna kulisser och dammiga rekvisita, börjar
så det oskrivna dramat att utveckla sig, utfört av dessa halvt
skugglika väsen, som en diktares skapande fantasi en gång kallat fråm till
verklighetens tröskel utan att dock taga steget fullt ut och låta dem
överskrida den. Kontrasten mellan illusion och verklighet, mellan
dröm och liv, tar form inför våra ögon på scenen. I repliker
av etsande psykologisk skärpa ställes fram för oss problemet om vad
som innerst är förtjänt av att betecknas som verkligt, diktens värld
eller det vi kalla realiteternas. Allt efter som dramat fortskrider,
förskjutes tyngdpunkten allt mer och mer från skådespelarna till
rollerna, och i faderns stora repliker i sista akten faller det
paradoxala ordet att dikten har en fastare konsistens, en högre verklighet
än livet. Men i samma ögonblick författaren gjort denna koncession
tar han den tillbaka. Slutscenen med gossens självmord rycker åter
sammanhanget ut i det ovissa, och då de sista skärande bittra
replikerna fallit, står teaterdirektören, den robusta verklighetens
representant, ensam och förbryllad kvar på scenen med ett förargat utrop
om illusion och verklighet på läpparna. Roller och skådespelare
ha båda förflyktigats, och problemet är följaktligen alltjämt olöst,
därför att enligt författarens mening en generell lösning över huvud
taget är omöjlig att uppnå. Liksom i fråga om sanningen i Alla ha
rätt förlägger han också här den slutliga och enda lösningen till
varje enskild människas inre. Verkligheten är som signora Ponza
vad envar tror den vara och förmår göra den till; absolut visshet
är det icke människan givet att vinna.
Naturligtvis kan man, om man så vill, beteckna ett drama av denna
art som >.ein missgestaltet Zwitterkind», en litterär hybrid mitt emellan
diktning och filosofi utan verkligt existensberättigande på någondera
hållet. Men ett sådant omdöme gör icke Pirandello full rättvisa.
Visserligen är han till sin intellektuella typ dialektiker, men samtidigt
är han också diktare med skarp blick för scenens krav. Mycket av
det som vid läsningen av Sex roller kan tyckas alltför abstrakt och
blodlöst får ett kraftigt och pulserande liv och en egendomlig inre
rytmik, då det nått scenen. Den som sett verket spelat på
Dramatiska teatern — ett uppförande, som med rätta av en utmärkt teater
kännare betecknats som en triumf för svensk scenkonst — torde ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
