Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häft 6 - Litteratur - Pirandello som dramatiker. Av O. Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
414 LITTERATUR
hava kunnat undgå att taga intryck av den djupa fond av mänskligt
intresse, som det i all sin tillspetsade intellektualism dock inrymmer
och som så mästerligt framhävdes både av de tvenne huvudrollernas
innehavare, och i den överlägset genomförda regien. Bättre än någon
kommentar bevisar denna föreställning att Sex roller innerst dock
är ett verk av en skapande författarintelligens och ej blott ett
experiment av en på litteraturens område vagabonderande psykologisk
teoretiker.
Ett verk av fastare konturer och mera påtaglig effekt är tragedien
Henrik IV, ett ovanligt spännande och välbyggt drarna, tacksamt
för scenen särskilt därigenom att dess huvudroll ger en stor
skådespelare utomordentliga tillfällen att briljera genom fint anbragta
psykologiska nyanser. Handlingen rör sig om en italiensk ädling,
som en gång i sin ungdom kostymerad som kejsar Henrik IV
deltagit i ett karnevalståg och därunder genom en rivals lömskhet blivit
kastad ur sadeln, varvid han ådragit sig en skada, som resulterat i
en egendomlig sinnessjukdom: fastän fysiskt återställd lever han
alltjämt kvar i den roll han en gång spelat och tror sig följaktligen
vara kejsar Henrik, Gregorius VII:s fiende, botgöraren från Ganossa.
Hans anhöriga ha dragit försorg orn att han installerats i en ensligt
belägen villa bland Umbriens kullar, där inredning och omgivning i
möjligaste mån anordnats för att motsvara hans fantasier. Emellertid
har den som sinnessjuk betraktade i verkligheten för länge sedan
kommit till insikt om sitt läge, ehuru han i hopp om att en gång
få tillfredsställa sin hämndlust på den, som varit orsaken till hans
olycka, fortfar att spela sin invanda kejsarroll. När så äntligen det
väntade ögonblicket är inne, när hans forna älskade med sin åldrade
Cavaliere servente, hans fiende, kommit i hans närhet, då griper han
tillfället att spela ett grymt och skrämmande dubbelspel med dem
som gjort honom ont. Sedan han tvingat dem att träda fram för
sig som maskeradfigurer i dräkter från de saliska kejsarnas tid låter
han dem först dunkelt ana hur det verkligen står till med hans
sjukdom, och när sedan rädslan börjat slå sina klor i deras sinnen,
avslöjar han sig plötsligt och brutalt som den överlägsne, den medvetet
beräknande intelligensen gent emot en rad skrämda och förvirrade
varelser, som ingenting känna mer än sin egen isande fasa inför
situationens oberäknade växling. Och till slut, när han i den vilt
groteska slutscenen, där allting vacklar och störtar samman, sanning
och lögn, verklighet och fantasteri om vartannat, hör sin fiende slunga
mot honom orden: »Du är ju inte galen!» drar han sin värja och
stöter den i hans bröst under utropet: »Är jag inte galen! Det skall
du få se!» — för att i nästa ögonblick inför sin motståndares
hopsjunkna kropp förstå att han spelat sin roll alltför naturligt och att
han nu för att undgå konsekvenserna av sitt handlingssätt med eller
mot sin vilja livet igenom måste fortsätta att dölja sitt ansikte under
Henrik IV:s tragiska kejsarmask.
Vid jämförelse mellan detta drama och exempelvis Sex roller faller
det som nämnt strax i ögonen hur mycket fastare konstruerad Henrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
