Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häft 6 - Dagens frågor 26. 10. 1925 - Svensk och nordisk sakkunskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 435
fessor Årup avgivit samma utlåtande i en dansk befordringsfråga.
Likväl ser man tydligt ett nationellt drag i själva läggningen av hans
utlåtande, som gestaltade sig till en energisk, livligt sympatibetonad
rekommendation för en av sökande vetenskapsmännen, framlagd med
en bredd, som för våra svenska begrepp måste té sig
oproportionerlig i förhållande till den utförlighet i granskningen, som övriga
sökande också de hade rätt att fordra.
Ett annat exempel, mindre omdebatterat utanför universitetskretsarna,
men lika belysande som det nu anförda, erbjuder ett danskt
sakkunnigutlåtande denna höst, infordrat i samband med återbesättandet
av den lediga Upsala-professuren i sanskrit med jämförande
indo-europeisk språkforskning och för att utröna lämpligheten av att till
dess innehavare kalla endera av två angivna yngre vetenskapsmän.
Även denne danske sakkunnige, professor Dines Andersen, kom till
synnerligen bestämda slutsatser beträffande den ene forskarens
anspråk på företräde, med utgångs- och stödjepunkt i en frändskap
mellan den sakkunnige professorns och den anbefallde docentens
intresseområde, vilken livligt påminner om professor Arups synpunkter.
Professor Andersen erkände oförbehållsamt, att han endast
ofullständigt, »delvis blott genom uttalanden av andra», ägde kännedom om
konkurrentens vetenskapliga produktion. Då hans egen kandidat, en
högt förtjänt yngre indolog, icke dokumenterat sig inom professurens
andra ämnesdel, den jämförande indoeuropeiska språkforskningen,
blev det en så gott som ofrånkomlig konsekvens, att hans votum
måste lämnas utan avseende. Ej utan fog kunde också en ledamot
av Humanistiska sektionen fastslå, att hans uttalanden byggde »på
oriktiga föreställningar om svenska förhållanden och författningar».
Det saknar icke praktisk betydelse, att uppmärksamheten mera än
hittills riktas på de olikheter i själva utgångspunkterna för dansk
och svensk sakkunskap, som så klart framträda i dessa och även
andra fall. Det är knappast riktigt tilltalande att gång efter annan
tillkalla utländska vetenskapsmän som sakkunnige för att sedan
ganska eftertryckligt nödgas desavouera dem. Utgången både i Lund
och Upsala blev sådan, att de danska professorerna med skäl månde
fråga, varför man tagit dem till råds. De slitningar mellan olika
uppfattningssätt, som här förefalla alldeles oundvikliga, gagna
förvisso icke det vetenskapliga samarbetet.
Det ligger nära till hands att härav draga den slutsatsen, att
grannländernas sakkunskap över huvud icke annat än i sällsynta
undantagsfall borde komma till användning. Men som här ovan antytts,
vore en dylik slutsats avgjort förhastad, åtminstone i de
befordringsfrågor, där det fundamentala kravet på allsidig och opartisk
prövning manar att låta sakkunnigeutvalet företagas inom en vidare krets
än den enbart svenska. På få områden är för övrigt vikten av
nordiskt samarbete så stor som på det vetenskapliga, där man
esomoftast endast på den vägen kan få en tillräckligt stor kulturkrets för
objektiv och mångsidig bedömning och där alltså det nordiska
språkområdets enhetlighet är särskilt värdefull. Det är också värt att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
