Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Den politiske oratorn. Av Carl Hallendorff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
454 CARL HALLENDORFF
rande är. det otvivelaktigt lättast, särskilt genom Valfrid
Spångbergs nitiska arbeten, att överblicka Hedins verksamhet; dock
må den anmärkningen göras i förbigående, att den senast
publicerade boken om liberalismens »grand old man» ger mycket
litet nytt utöver de tvenne digra volymerna av Hedins tal och
skrifter.
I fråga om talets konstnärer gäller alltid den patetiska
sten-stilen på Magnus Lehnbergs vård: »Tider, som komma,
avundens. I läsen, vi hörde honom.» Stämmans klang, röstens,
minspelets och gesternas förmåga att återgiva och förmedla en
medryckande stämning till åhörarna, allt detla var ögonblickets
verk och är med ögonblicket borta. Men förlusten är växlande
efter talarnas art och intentioner. Om vi hålla oss till de trenne
här nämnda, kommer den otvivelaktigt att märkas mest för
dem, som föranlåtas att fördjupa sig i Brantings
riksdagsanföranden. Ty ehuru dessa väl sällan hade karaktären av
improvisationer utan som regel stöddes av genomtänkta anteckningar,
voro de alltid anlagda att söka och fmna kontakten med sin
tillfälliga publik och utformades olika, allteftersom denna
kontakt vanns samt blev mer eller mindre intim, en växelverkan,
varom det tryckta protokollet aldrig lämnar någon upplysning.
Minst torde däremot skillnaden göra sig märkbar i fråga om
Hedin, ty hans oratoriska prestationer voro av allt att döma
främst litterära och egentligen blott i andra hand talade.
I statskalendrarna från den tiden betecknades Hedin
»litteratör», vilket efter ordets äldre och mera respektfulla betydelse
slog spiken på huvudet. Det är en mycket omfattande och
delvis varaktigt intressant produktion, som gömmes i de båda
banden av hans tal och skrifter, och dock äro dessa volymer
ingalunda fallständiga, men av all denna produktion är det den
’direkt nedskrivna, som mest fängslar läsaren. Och det är
egentligen endast med den som bakgrund man får ett verkligt grepp
på hans talarkonst. Hedin var litteratör av en helt annan
årgång än nutidens. Han hade fått sin grundläggande fostran på
en tid, då de litterära och allmänna tidskrifterna kunde utan
fruktan bjuda sin publik ej blott uppsatser på 2—3 tryckark
utan verkliga avhandlingar om dubbelt detta omfång, och då
dagstidningarna vimlade av serieartiklar, vilka nummer efter
nummer slutade med det då förhoppningsgivande men för
nutida publik avskräckande »forts. e[n] a[nnan] g[ång].» Om vi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
