Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Den politiske oratorn. Av Carl Hallendorff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
458 CARL HALLENDORFF
men. För vår tid, som tenderar till helt andra lösningar av
demokratiens styrelseproblem än som hägrade för Hedin, synes
såväl denna nitälskan som hans upprepade våldsamma attacker
mot ministerstyrelsens olika uppenbarelseformer underligt
verklighetsfrämmande. De sist berörda ha ju också fått den något
kuriösa äran att under senare år med gillande anföras av samma
opposition, som i maktställningen med iver utnyttjat
ministerstyrelsens möjligheter: Vilket icke blott belyser en allmängiltig
mänsklig svaghet, utan framförallt ger anledning att med någon
skepticism se på den verkliga betydelsen av Hedins då beundrade
roll såsom våra grundlagars väktare.
Till sist må det tillåtas att något röra vid en bestämd episod,
l de gängse lovsångerna över de trenne vänsterpolitici, vilkas
namn anfördes härovan, heter det nästan undantagslöst som
summan av deras gärning, att de räddat vårt land från de krigiska
äventyr, vari en maktlysten och korttänkt höger önskat inkasta
oss. Exemplen äro för samtliga 1905 samt för Staaff och
Branting även världskrigets andra år, sålunda 1915. Vad det senare
tillfället beträffar torde det, tills helt annan bevisning
åstadkommits än bullret mot den s. k. aktivistboken, kunna lämnas ur
räkningen. Ledningen låg då i den Hammarskjöldska
regeringens fasta händer, och ingen av dess avgörande krafter lär väl
ett ögonblick varit vacklande i sin neutralitetspolitik, varför
räddarerollen förefaller att ha gällt en imaginerad krigsfarlighet.
Annorlunda låg det otvivelaktigt 1905, då unionsbrottet
framkallat en djupgående hetsig folkstämning, om vars allvar ingen
av de ledande vare sig här eller i Norge drömde ännu den 7
juni på förmiddagen. Det var en stämning av det impulsiva
och oresonliga slag, som icke kan trotsas men som lämpligen
bör avledas, om den icke skall föra till öppen katastrof. Och
krigsfaran låg i svårigheten för de kloka män, som här i Sverige
togo ledningen, att sköta unionens avveckling så, att de
upprörda böljorna lade sig utan våldsam härjning. Staaff insåg
detta fullt klart; därför stod han också fast vid Lundebergs,
Wachmeisters och Hammarskjölds sida i Karlstad och var inför
de norska underhandlarna en borgen för, att svensk
riksdagsopinion praktiskt taget var endräktig. Det intryck, som därav
gjordes i Norge och som möjliggjorde den slutliga
överenskommelsen, kunde däremot blott försvagas genom den säraktion,
som Branting försökte, men som i fredens verkliga intresse lyck-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
