Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Dagens frågor 25. 11. 1925 - Frankrikes vånda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
490 DAGENS FHAGOR
genom orimliga anspråk på de nyuppförda anläggningarna och genom
frånvaro av kontroll med den svärm av exploatörer som här sågo
en möjlighet till lätt förvärvad inkomst — fienden betalade ju både
det ena och det andra. Den hjärtlöse samhällsforskaren hade här
tillfälle till sardoniskt löje över hur det går när det enskilda
intresset hos stater lika väl som hos individer kopplas ur och man har
— d. v. s. tror sig ha — tillfälle att skära breda remmar ur andras
hudar.
Det kan emellertid frågas, hur franska staten kunnat få medel ens
för stunden till så väldiga utgifter, som ej inskränktes till
återuppbyggandet, eftersom också den ordinarie budgeten löpte med ett
ständigt och högst avsevärt deficit. Utländskt kapital var knappast att
tänka på, utan staten var hänvisad till sina egna sparare. Vad som
härvid kom till hjälp var en av Frankrikes största tillgångar,
medelklassens och böndernas outrotliga sparsamhet. Före kriget hade
samvetslösa politiker och samvetslösa finansmän i förening narrat
och tubbat dessa sparare att sätta medlen i sådana utländska lån
som ansågos lämpliga ur »stats-raisonens» synpunkt, främst ryska
men också många andra suspekta staters lån. Allt detta var nu
bortkastat, men de små rentierernas psykologi tog ej intryck därav; och
då de gamla placeringsformerna nu ersatts av franska rentes, så flöt
den jämna strömmen in till den franska statskassan och tillät*
statsledningen att ännu flere år leva på förhoppningar — eller låta sina
sparare göra det. Men förutsättningen var givetvis, att ingenting
skulle inträffa, som kunde väcka de egna rentierernas misstro mot
den franska valutan samt statens betalningsvilja och
betalningsförmåga. Därför predikades också, med t. o. m. ännu större iver i
Frankrike än i andra länder med deprecierad valuta, att
penningenheten skulle återföras till pari, ty om rentiererna trodde därpå, så
måste de ju komma att räkna med enorma kapitalvinster och skulle
i varje fall känna sig fullt skyddade mot möjligheten av förluster
på franska statsskuldförbindelser.
Detta var alltså länge sakernas sammanhang, icke någon fortgående
finansiering genom sedelutgivning, såsom man ofta trodde i andra
länder. Mellan slutet av 1919 och slutet av 1923 växte franska
bankens sedelstock över huvud taget icke, fastän det visserligen är
sannolikt att icke så litet av den stora mängden obligationer på
småbe-lopp fungerat nära nog sorn^ pengar och en ökning av
omloppsmedlen sålunda icke desto mindre kommit till stånd. Men skillnaden
mellan Frankrikes och Tysklands samtidiga finanspolitik var dock
ännu himmelsvid, framför allt av det nämnda skälet, att den förra
staten kunde draga till sig besparingarna från världens sparsammaste
folk. Stött därpå bibehöll Frankrike sin ställning som världens
främsta militärmakt och understödde sin drabant Polen i
motsvarande ställning på Tysklands andra sida samt kunde företa sina
upprepade, dyrbara ockupationer på tyskt territorium.
Men situationen saknade varje möjlighet att bestå, om icke det
tyska skadeståndet blev snar verklighet. Och snart tillkom en faktor,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
