Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Dagens frågor - En sanningssökare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 567
väsentligen under dessa båda mäns inflytande i Ryssland och
Frankrike en politik drevs, ur vilken hoppet om kriget lyste fram, under
det att Tysklands politik uppbars av fruktan för dess utbrott.»
Rysslands gamla strävan att lösa den slaviska frågan på Balkanhalvön
och skaffa sig fri genomfart genom Bosporen och Dardanellerna
förkroppsligades i Isvolskijs aktiva utrikespolitik, vars kanske tydligaste
uttryck var ett fördrag med Bulgarien december 1909, vari det bl. a.
heter, att förverkligandet av de slaviska folkens höga ideal på
Balkanhalvön »endast vore möjligt efter en gynnsam utgång av Rysslands
kamp med Tyskland och Österrike». Frankrike å sin sida stod
med sitt aldrig uppgivna krav på Elsass-Lothringens återförvärvande
på samma missnöjets plan som Ryssland. Nyligen offentliggjorda
avslöjanden orn franske Petersburgambassadören Georges Louis’
ersättande med Delcassé 1913 visa oförtydbart Poincarés ängsliga omtanke
om att hålla sig väl med de aktivt tyskfientliga panslavistiska
kretsarna omkring tsaren. Och Frankrike är under Balkankrisen 1912
klart medvetet om att dess förbundsplikter lätt skulle kunna indraga
det i militära aktioner. Man skulle t. o. m. nästan kunna säga, att
man på ledande franskt håll var orolig för att Ryssland skulle låta
ett tillfälle till Balkanaktion gå obegagnat förbi. Då ryske
militärattachén Ignatiev i december 1912 framhöll Rysslands motvilja att
genom stöd till Serbien frammana ett europeiskt krig, skall franske
krigsministern Millerand ha fritagit Frankrike från ansvaret härför
och, under framhållande av Frankrikes militära beredskap, ha i
eggande ton framhållit, att saken dock icke gällde Serbien eller
Albanien utan Österrikes hegemoni på hela Balkanhalvön. Samtidigt
härmed förklarade sig österrikisk-ungerske utrikesministern greve
Berch-told beredd att genom tillmötesgående mot Serbien avliva påståendet,
att Donaumonarkien ville ekonomiskt förkväva sin granne. Tyskland
inskränkte sig visserligen till att förmana Österrike att undvika
provokation, men särskilt kejsar Wilhelm yrkade med bestämdhet på
att man icke för den serbiska frågans skull skulle taga risken
av ett krig med Ryssland och Frankrike, sannolikt också med
England.
En ny kris uppseglade snart och blev icke så lyckligt löst. I
kapitlet härom meddelar kronprinsens försvarsskrift intet nytt av värde.
Där vågar han sig till och med på att försvara överfallet på Belgien
som en moraliskt försvarlig handling av nödvärn, och han anför
såsom stöd några uttalanden i engelska parlamentet efter det bekanta
flottrovet i Köpenhamn 1807. Han försummar emellertid att tala om,
att debatterna där voro mycket upprörda och att mycket stark
opposition mot regeringens tilltag restes samt att flera talare på det
skarpaste fördömde det utförda dådet såsom »the most unjustifiable
and unfortunate attack upon Denmark». Sådana yttranden kunde
måhända ha hos författaren väckt tvivel om allmängiltigheten av de
framförda argumenten, i synnerhet som han genom egna upplevelser
tillika borde ha lärt sig inse att dessas bärkraft i fallet Belgien varit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
