Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Litteratur - Ny svensk lyrik. Av Gunnar Mascoll Silfverstolpe - Frans G. Bengtsson: Legenden om Babel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
54 LITTERATUR
Det finns många lika utsökta strofer i Heden och havet. I
Jan-dels juvenila diktargenius förmäler sig klassiskt klarhetsbehov vackert
med nordisk vekhet. Han är en apolliniker på en grå och frusen
kust.
Frans G. Bengtsson, som för ett par år senare gjorde en så
uppmärksammad debut med samlingen Tärningskast, har till julen utgivit
en ny diktbok Legenden om Babel. Den unge Lundapoeten är i
allt olik Jändel. Den personliga bikten, som är Jändels diktform,
är honom mycket främmande och tvingar han sig någon gång till en
sådan, så väljer han ett raljerande uttryckssätt. Eftersträvar Jändel
konstnärligt sett enkelhet och klarhet, så söker Bengtsson det
praktfulla och sammansatta. Huvudparten av hans bok utgöres av en
rad historiska fantasier, broderande på motiv från bibeln, antiken
och den franska medeltidshistorien. I den rikt nyanserade
inledningsdikten »Ekon» vittnar han om hur skiftande motiv ur
mänsklighetens saga spela på honom:
Från en härlighet vissnad^och bräckt
och förgäten i tiderna^, höst,
kom ett obekant bud: jag blev väckt
av en syn; och ur tystnadens bröst
steg oändlig en fläkt,
som om skuggor sökt röst.
Det vedernamn, som man här och var börjar ge den unga lyriken:
»signaturpoesi», passar i varje fall icke på Frans G. Bengtssons dikt.
Han ger sig oförfärat i kast med stora uppgifter och sveper in hela
kulturepoker i breda strofer. Han lyckas också rätt ofta förläna sina
dikter den riktiga visionära glansen, och bilderna teckna sig ined
plastisk kraft. »Legenden om Babel» och »Lakedaimons ära» äro
icke bara väl komponerade och väl utförda dikter; man känner här
en personlig ton, som har rätt att fordra gehör. Andra gånger bli
hans historiska målningar uppriktigt sagt ganska tråkiga. Man möter
en skicklig men ganska temperamentslös regissörskonst, som genom
sitt hopande av attribut stundom kan föra salig Makarts jättestora
teatraliska kompositioner i tankarna.
Att Frans G. Bengtsson är en betydande formell begåvning kan
icke bestridas. Jag tror icke jag misstager mig, då jag gissar att
Swinburne varit den läromästare, som betytt mest för honom.
De lödiga, konstrikt flätade stroferna, de rika orkesterklangerna,
som Bengtsson excellerar i, ha sin förebild hos den saftige,
dionysiske britten. Särskilt virtuos framträder hans form i sonetterna;
det är sällan man på svenskt språk läser så lättflytande sonetter
som Bengtssons. En uppsvensk måste dock på det bestämdaste
reservera sig mot poetens bruk av rent skånska rim. »Månskensnarrs
— fars — fjärilars — mars» rimma icke i quadernarer utom Skåne,
lika litet som »vart — snigelfart — kart —svart». De s. k.
Stockholmsrimmen ha ju utrotats icke minst genom skånsk tillskyndan.
Uppsverige får tydligen nu göra Skåne samma tjänst tillbaka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
