Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Dagens frågor 26. 2. 1926 - Sockerstriden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
146 DAGENS FRÅGOR
Orn då hela denna situation är övergående men å andra sidan så
pass långvarig att man ej efter övergångstiden bekvämligen kan knyta
an igen där man har släppt, så är det tänkbart, att den rätta
lösningen vore en hjälp som slog en brygga över mellantiden och hjälpte
näringen att komma över till normala förhållanden i framtiden. Det
förslag, som skisserats i denna riktning av bevillningsutskottets
ordförande, den liberale frihandlaren Röing, stryker till en början med
särskilt eftertryck under, att det hela måste få karaktären av ett
provisorium; och om detta moment försummas, vore ett ingripande
också en stor olycka. Utformningen därav är dock svårare än man
skulle tro, ty provisoriet måste framför allt innebära en oöverstiglig
tidsbegränsning, och ingen kan i denna stund säga, hur lång
väntetid man skall behöva beräkna för att komma över till ett normalt
läge. Den faran är överhängande, att man får säga A, när man har
sagt B — just sockerskyddet är ett ovanligt slående exempel på att
staten har piskats igenom en stor del av alfabetet, därför att den
sagt första bokstaven — eller med andra ord att det ej går att
avbryta understödet, också om de s. k. abnorma förhållandena bli
bestående för alltid. Enda möjligheten förefaller därför vara att
tidsbegränsningen uttryckligen godtages även av sockerindustriens
politiska vapendragare.
Herr Röings förslag åsyftar visserligen också ett slags automatisk
begränsning, genom att understödet icke skall tillåta någon
förräntning av sockerbolagets kapital och förlusten över huvud taget delas
av de tre: staten, sockerindustrien och betodlarna. Men man har en
bedrövlig erfarenhet om otillförlitligheten av alla kalkyler just på
detta område; ty som man torde minnas, beslöt riksdagen 1921 ett
garantipris på betor som enligt alla fackmäns utsago låg
fruktansvärt mycket under minimipriset för lönande odling men som likväl
drev upp betarealen från 30,000 hektar före kriget till 48,000, den
högsta som någonsin förekommit. Det är därför fara värt att stora
privata vinster ånyo kunna komma att göras på en statsgaranti i den
ena eller andra formen och att det alltså kan förbli ett viktigt
privatintresse att låta den fortfara.
Helt naturligt kan vidare ingen med säkerhet påstå, att
sockerindustriens svårigheter i verkligheten äro tillfälliga. Deras förnämsta
orsak synes vara den starka ökningen i rörsockerodlingen, som
stimulerats av olika anledningar under och efter kriget, och frågan är,
om dessa faktorer komma att bli bestående. Även den andra
orsaken, nämligen en premierad europeisk odling och d:o export av
betsocker, kan mycket väl bli bestående en lång tid framåt, ty
möjligheterna för internationella uppgörelser äro som bekant icke lysande
i efterkrigstidens Europa. Det är därför endast alltför möjligt, att
svensk sockerproduktion ej kan bevaras i samma omfattning som
hittills ens med det stora tullskydd den redan åtnjuter. I den mån
ett statsingripande skall komma till stånd, kan det under denna
förutsättning blott få ha en enda uppgift, nämligen att bereda en något
så när mjuk övergång till ett nytt sakernas tillstånd, som icke gör
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
