Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Dagens frågor 26. 2. 1926 - De polsk-franska rådsplatsmanövrerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 157
för all internationell verksamhet med uppgift att ingripa varje gång
en verkligt allvarlig situation inträder. För att vid sådant ingripande
äga nödig auktoritet bör dess sammansättning så exakt som möjligt
återspegla de olika mest intresserade elementen i nutidens politiska
problem. Nu råka just tvisteämnena mellan Tyskland och Polen,
fortsätter Le Temps sitt typiskt franskt kvasi-logiska resonemang, vara
de mest ägnade att vålla farliga komplikationer. Polen bör därför
få göra sin röst hörd i rådet »under samma villkor som Tyskland».
Dess närvaro i rådet är en oundgänglig förutsättning för den till
allmän pacifikation syftande samarbetspolitik, som inleddes i Locarno.
I själva verket äro Locarnoavtalen så intimt sammanvävda med
förbundspakten, att de ej kunna fungera normalt utan ingripande från
Geneve. Enbart denna omständighet förklaras berättiga Polen till
en säker plats i rådet, så att Tyskland och Polen där kunna
sammanföras till ett förtroendefullt samarbete för fredens verk i den för
Geneve utmärkande atmosfären, som »höjd över alla passioner låter
de där arbetande i serent lugn söka de problemlösningar, som
påkallas av rättvisa, billighet och gemensam vilja till fred och harmoni».
Den troskyldige läsaren blir nästan stämd till andakt inför en så
stor hos kabinetten i Warschau och Paris inneboende ädelhet och
förgäter därvid lätt, att Polens krav vid andra tillfällen motiverats
med mindre överjordiska skäl. Det har talats om dess 30 millioner
invånare, om vikten av att vaka över Versaillestraktaten och hindra
Tyskland att missbruka sitt inflytande inom förbundet till anslag mot
denna. Det har också framhållits, huru mycket behagligare det vore
för Frankrike att ej ständigt som hittills behöva inom rådet
uppträda som Polens sakförare utan att i stället låta denna makt själv
direkt framföra sina synpunkter. Det har även i förbigående fällts
harmsna ord om tyska tendenser att vilja »regera» över rådet
och om behovet av motvikt däremot. Det har på tal om övriga
aspiranter erinrats om vilken »besynnerlig ironi» det skulle vara,
ifall t. ex. Belgien genom något voteringsmissöde förlorade sin rörliga
plats vid rådsbordet i samma ögonblick som Tyskland slog sig ned
på en permanent rådsplats. Det ofta hörda argumentet, att Polen
just som kontrahent i Locarnouppgörelsen ej finge saknas i rådet,
utmynnar ju logiskt i att tryggad plats där måste beredas även för
Belgien och Tjeckoslovakien. De långa argumentens korta mening,
deras från frashöljen frigjorda reella innebörd är tydligen, att man
bör skaffa så många permanenta motvikter inom rådet mot Tyskland
som möjligt, innan denna makt genom sin vetobefogenhet får laglig
rätt att hindra detta.
Det första intryck den utomstående får inför dessa manövrer,
genom vilka man synbarligen med en viss, men ej fullständig
framgång sökt snärja sir Austen Chamberlain vid hans genomresebesök i
Paris är, att här är fråga om en överrumpling. Vid tiden för
Locarnoavtalen hördes ej ett ord om att den kinkiga frågan om rådets
sammansättning skulle upprullas vid det församlingssammanträde,
då Tyskland skulle upptagas. Då talades om detta upptagande som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
