Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Teater - 1925—1926 års facit. Av Kjell R. G. Strömberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER
1925—1926 ÅRS FACIT
Spelåret 1925—1926 på Stockholms teatrar ingick under oblida
nornors tecken. Svenska teaterns brand en vacker sommarnatt, strax
innan säsongen skulle börja, var ett svårt streck i räkningen för de
behjärtade män, som åtagit sig att söka rädda den Ranftska
teaterverksamheten över på fast mark, sedan den store direktören
ohjälpligt tappat bort sig i en huvudyr och därtill ekonomiskt fullkomligt
misslyckad repertoar, avsedd att tillfredsställa en publiksmak, som
hr Ranft under årens lopp förlorat all känning med. Från denna
teaters sista säsong var det enda minnesvärda spektaklet Paul Raynals
krigsskådespel »Graven under triumfbågen»; den uppvärmda skåpmat
av mer eller mindre färskt datum, som f. ö. serverades, med herr
Ekman och fru Brunius i huvudrollerna som alternerande, i längden
något enformiga lockbeten, vittnade blott allt tydligare om, att tiden
gått ifrån herr Ranft som teaterledare. Dramatiska teatern upplevde
i stället en högkonjunktur med goda och lyckosamma program, varav
t. o. m. några svenska, och denna högkonjunktur har givetvis
ytterligare markerats, sedan det blivit den lilla, med biobanai elegans
uppiffade Vasateaterns lott att ensam söka bjuda konkurrens om den
s. k. litterära publiken. De Eklundska teatrarna ha i stället
framgångsrikt specialiserat sig på att uppbära den lättare repertoar, som
fordom hade sin hemvist på Vasateatern, likvisst icke utan att göra
utflykter in på den allvarliga dramatikens fält. Den unge
engelsmannen Sutton Vanes swedenborgska Hadesfantasi »Till främmande
hamn», som gick nästan hela våren 1925 på Komediteatern, förtjänar
i detta avseende en erinran. Nationalscenen presenterade åtskilliga
minnesvärda program: Pär Lagerkvists mysterium »Den osynlige»
och Hjalmar Bergmans excentriska karaktärsstudie »Swedenhjelms»,
tillika en sedebild från det nutida Stockholm, vidare ryssen Poljakovs
melankoliska äktenskapsdrama »Höstens violiner», briljant spelat i
Moskvaryssarnas dämpade Tjekovstil, Jules Romains’ moliéreska
lakar-satir »Knock», där herr Winnerstrand äntligen fick en tacksam roll,
slutligen »En vintersaga», varmed Shakespeare betalades skyldig tribut —
men icke mer! Trumfess, åtminstone ekonomiskt sett, var dock den
gamla outslitliga »Kameliadamen» i skinande ny och tidstrogen
uppsättning, med fru Tora Teje som oemotståndligt tårdrivande primadonna.
Ännu mera målmedvetet synes den nu avslutade säsongen ha
planlagts på nationalscenen. Repertoaren har icke kunnat vara mera
aktuell, med Pirandello och Shaw som bärande namn — samma
namn, som behärskat kontinentens teaterintresse säsongen förut. Och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
