Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Teater - 1925—1926 års facit. Av Kjell R. G. Strömberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER 257
de ha i Stockholm presenterats på ett sätt, som fullt ut motsvarat
och i vissa avseenden överglänst vad man förut kunnat vara med om
i London, Paris och Berlin. Vilken mening man än må hysa om
värdet av dessa författare och deras senaste skapelser, det kan icke
förnekas att Dramatiska teatern följt med sin tid, och detta är dock
en lika sällsynt som beaktansvärd förtjänst hos en svensk
teaterledning. Det goda exemplet tyckes också ha smittat, ty även på
andra teatrar har man fått se och döma om aktuella saker.
Pirandello har företrätts med sina två ryktbaraste stycken: Sex roller
söka en författare och Henrik IV. Deras rykte är av färskt datum.
»Sex roller», som blev utvisslat vid urpremiären i Rom 1921, blev
våren 1923 säsongens stora händelse i Paris, där det togs upp av den
initiativrike fransk-ryske regissören och skådespelaren Georg Pitoéff,
samme man, som sedermera lät Parispubliken stifta bekantskap med
»Henrik IV» och Shaws »Saint Joan». Från Pitoéffs dristiga
experiment 1923 daterar sig den »Pirandellofeber», som sedan spritt sig över
kontinenten och fått fotfäste även i den anglosaxiska världen på bägge
sidor om Atlanten. Författarens egen Europaturné med en utvald
italiensk trupp har närmast liknat ett triumftåg. Ej underligt alltså,
att eftertankens kränka blekhet slutligen kommit till synes på sina
håll och att man börjat viska något om kejsarens nya kläder . . .
Så farligt är det icke: att en författare gör succés, behöver icke
nödvändigtvis betyda att han är en dålig författare. Pirandello är
ingen fasor och publikfriare; redan den oerhört fasta konsistensen av det
problemkomplex, som bildar den andliga kärnan, den på ständigt nya
konflikter fruktbara urcellen i hela hans dramatik, tillkommen som
genom en explosion under en utomordentligt kort tidrymd, borde
i sin mån få anses utgöra ett lugnande kriterium på äktheten av hans
diktarskap. Hela denna dramatik utgår från en och samma djupt
personliga upplevelse, en familjetragedi, vars detaljer äro likgiltiga
men som oemotståndligt tvingat författaren att söka ett svar på den
eviga Pilatus frågan: vad är sanning? Han har sökt lösningen icke i
ett motsatsförhållande, men i ett identitetsförhållande mellan illusion
och verklighet, så att det ges lika många verkligheter som det ges
mänskliga individer, jå, eftersom den mänskliga personligheten själv
är en bräcklig och föränderlig materia, ytterligare en del — eller
som han själv uttryckt saken i titeln på en ännu outgiven roman:
en, ingen och hundratusen. Ingen människa existerar annat än i
relation till, som funktion av en annan.
Med genialt funnen, drastisk symbolik framställes det
kunskapsteoretiska problemet i »Sex roller». Här repeteras — i ordets
bokstavliga bemärkelse — ett stycke liv på en teaterscen, men vad
som är liv och vad som är teater, det vet varken författare,
skådespelare eller publik, när ridån slutligen faller. Det är en
Ibsen-tragedi i nationell commedia delFarte-form, eller snarare alla
elementer till en dylik tragedi. Innehållet kan f. ö. anses tillräckligt
omdiskuterat; jag skall endast uppehålla mig vid själva spelet.
Den regi, som Pirandello själv auktoriserat — han är emellertid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
