Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Dagens frågor 15 juni 1926 - Demosthenes och Clémenceau
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 341
våldspolitik och dess lömska förhandlingsmetoder — vem känner icke
igen de på Tyskland tillämpade hätska och hatfulla epiteten från
bro-schyrlitteraturen av år 1914? Och å andra sidan, hur väl minns man icke
vid karakteristiken av Athen, idealismens hemort och den harmoniska
kulturens skydd och värn, de uttryck som i krigets första skede användes
för att skildra Paris och dess betydelse för det europeiska kulturlivet!
Det är tydligt att Clémenceau icke kunnat fatta en historisk konflikt
under annan synvinkel än denna. Knappast är det därför heller ägnat
att förvåna att han i skildringen av Demosthenes verksamhet faktiskt,
det må nu ha skett medvetet eller omedvetet, tecknat en idealiserad
bild av sin egen livsgärning. Demosthenes är för honom framför
allt den starka och målmedvetna viljemänniskan, som bland ett folk
av svaga och vacklande individer, vilka helst fortsatt att leva »dans
la douce paix des décadances», hävdat nödvändigheten av en kraftfull
politik utan hänsyn till de stora massornas bekvämlighet.
Demosthenes’ ära var att han räddade Athen från den defaitistiska nesan,
och detta i trots av att han hade emot sig ej blott de fega och slappa
utan också de köpta förrädarna, Filips spioner och agenter, vilka
intalade hellenerna att nederlaget i längden vore oundvikligt och att
det därför vore bäst att så snart som möjligt göra upp med den
fruktade fienden. Då de andra rådde till måttfullhet och eftergifter
talade Demosthenes ensam med hänsynslös skärpa fäderneslandets
sak. Han avvisade från början alla kompromisser med den
makedoniska soldatesken och rådde till krig till det yttersta och med alla
medel, jå, han gick ända därhän att han för sin politik sökte stöd
hos Hellas’ gamla fiende, den persiske storkonungen. Athens och
Hellas’ sak var för honom det mål för vilket allt annat fick vika.
Men vad blev den tack han fick? Förrådd och övergiven, lämnad
i sticket av dem han offrat allt för att rädda, tog han sitt liv, bruten
mindre av sin politiks nederlag än av sina landsmäns gränslösa
otacksamhet. Icke ens den bitterheten besparades honom att erfara,
hurusom hans undergång framkallade ett belåtet bifall från dem,
vilka i hans hänsynslösa kraft sett ett element av oro, som helst
borde avlägsnas ur det offentliga livet.
Det är icke svårt att finna den dolda undermeningen i hela denna
skildring. De egenskaper Glémenceau framhäver som särskilt
beundransvärda hos Demosthenes äro fullkomligt identiska med dem han
själv lagt i dagen under sin maktutövning. Den obönhörligt hårda
striden mot defaitismen, uthålligheten, modet, den fasta segerviljan
och det flammande hatet mot fienden, allt detta, som Glémenceau
prisar hos Demosthenes, återfinnes ju i fullt lika hög grad hos honom
själv. Vem vet om Frankrike haft motståndskraft nog att genomgå
de sista svåra krigsårens lidanden, om det ej hållits uppe av hans
järnfasta grepp? Det är därför som han tydligen känt sitt nederlag
vid presidentvalet 1920 som en så bitter och oförtjänt motgång. På
ett halvt komiskt sätt kommer denna känsla fram på de sista sidorna
av boken, där han helt oförmedlat hoppar från Demosthenes till
George Washington och uppbygger sina läsare med en skildring av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
