Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - O Roma nobilis... Av O. Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
O ROMA NOBILIS ... 363
kända och okända, fortsatte hans verk. De som räddade den
klassiska litteraturen voro ej alls, som vanligen uppgives, det
italienska 1400-talets antikentusiaster utan de ännu i
Cassiodo-rus’ traditioner verkande munkarna i klosterskriptorierna under
den tidiga medeltiden. Med rätta har de senare decenniernas
främste paleograf Ludvig Traube påpekat, att renässansens roll
i fråga om den antika litteraturen vanligen i hög grad
överskattats: »Icke en enda antik författare upptäcktes under denna
tid. Vad som då skedde var endast att man skrev om en
mängd handskrifter från karolingisk minuskel till italiensk
1400-talsskrift. Man anknöt till de strävanden som behärskat de
nionde och elfte seklerna». Som ett exempel på att man även under
denna tid intresserat sig för klassikernas verk må anföras ett år
856 skrivet brev från den franske prelaten Lupus av Ferriéres
till Benedikt III, i vilket han begär att i och för avskrivning
få låna handskrifter av Ciceros De oratore, Quintilianus’
Insti-tutiones och Donatus’ Terentiuskommentar. Icke ens under
denna period saknades således inom kyrkan sinne även för den
antika bildningen. Att man på många håll icke velat förstå
detta har i hög grad berott därpå att man — delvis under
inflytande av Burckhardt — vägrat att erkänna kyrkans roll i
renässansens förhistoria. Renässansens ideella kärnpunkt är den
antika traditionen, därom är man ense, men till att medgiva
att denna tradition de facto under seklerna närmast efter
antikens avtynande kraftigast och mest levande bevarats inom
kyrkan, det har man på många håll funnit svårt att vidgå. Med
skärpa har därför Harald Hjärne i sin geniala skrift Stat och
kyrka kunnat påpeka hur synpunkterna i fråga om antikens
och kristendomens inbördes sammansmältning förvridits
därigenom att även stora forskare som Gibbon och Burckhardt vid
sin behandling av problemet behärskats av sin ensidiga antipati
mot den kyrkliga organisationen och den kyrkliga kulturen.
I fråga om renässansidéernas utvecklingshistoria gäller samma
sak. Förr än man på allvar uppfattat det djupa inre
sammanhanget mellan den romerska medeltidskyrkan och den antika
traditionen kan man på denna punkt aldrig komma fram till
någon verklig klarhet. Det bör i detta sammanhang även påpekas,
att också rent politiskt sett kyrkan trädde in till skydd för
den nationella italienska kulturtraditionen, då denna var på
väg att förtrampas och undertryckas av det byzantinska sol-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
