Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - O Roma nobilis... Av O. Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
364 O. WIESELGREN
datväldet. Det var kurian — och första gången egendomligt
nog under den ende goten i påveräckan, Pelagius II — som
utvecklade tanken på ett politiskt förbund med frankerna och
på detta sätt av det kraftiga germanfolket skapade ett slags
nytt pretoriangarde till skydd för den antike imperatorns
arvtagare, biskopen av Rom. Så kom Rom att sekel efter sekel
förbliva vad det av ålder varit, på en gång den antika
traditionens vårdarinna och medelpunkten för Italiens nationella liv,
»caput mundi et rerum suprema potestas». Hade så ej varit,
skulle den viktigaste förutsättningen för 13- och 1400-talens rika
och mångsidiga kulturutveckling bortfallit, och fråga är väl om
vad vi kalla renässansen under dylika omständigheter någonsin
kunnat uppstå.
Den farligaste fiende som antikens kulturarv hade att kämpa
emot var emellertid icke av yttre slag; den växte upp inom
kyrkans eget område och fick där ganska snart ett betydande
inflytande. Det var den orientaliskt-negativa riktning, som
Schneider betecknar med termen simplismen, d. v. s. den i
Österlandets klosterstiftelser uppkomna antiintellektuella, primitiva,
bildningsfientliga asketismen. För det konsekvent genomförda,
orientaliskt färgade munkväsendet är kulturen, synnerligast för
så vitt den står i samband med antiken, antingen överflödig
eller helt av ondo. Men mot denna strömning, som tidvis satte
in med en flodvågs kraft, visste Rom dock alltid att hävda sin
gamla, vist förmedlande ståndpunkt: det ena göra och det andra
icke låta. Visserligen har man gjort gällande, att kulturnivån
till och med inom den romerska kurian under
nedgångsperioden på 900-talet var sådan att man där knappast ens
behärskade de enklaste elementen av de antika formerna, men
genom en överlägsen analys av de som stöd för den nämnda
åskådningen använda akterna visar Schneider, att det i själva
verket ej rör sig om objektiva framställningar av läget sådant
det verkligen tedde sig utan om tendentiösa skildringar,
avsedda att utnyttjas som stöd för vissa bestämda kyrkopolitiska
syftemål. Roande är att se huru som kluniacenserabboten Leo,
som av ödmjukhet tillagt sig epitetet Simplex, den enfaldige, i
ett berömt sändebrev, där han ivrigt talar mot bildningens
behövlighet, i själva verket visar sig vara väl förtrogen med
retorikens och grammatikens finaste tekniska metoder. Men
att av detta faktum draga alltför vittgående slutsatser vore na-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
