Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Dagens frågor 27 sept. 1926 - Tullfrågan i Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 399
och historiska skäl ha anvisat tullarna som den närmast liggande
och mest givande källan; redan före kriget erhöll den finländska
staten omkr. 70 % av sina inkomster på denna väg. Sedan dess har
beskattningen genomgående ökats och utvidgats; den utgjorde åren
1901—05 i medeltal 18 fmk, men år 1924 ej mindre än 534 fmk per
individ, d. v. s. har vidpass tredubblats, om penningvärdets fall tages
i betraktande.
En jämförande statistik visar i själva verket, att Finland har högre
tullbeskattning per individ än flertalet europeiska länder. Här är
emellertid den omständigheten att märka, att Finland knappast alls
har några konsumtionsskatter, vilket dels har traditionella grunder,
dels beror av förbudslagen: den sammanlagda indirekta beskattningen
är procentuellt ungefär densamma som i Sverige.
Ehuru det påvisats, att den direkta beskattningen i Finland, som
överraskande ensidigt drabbat industrin och löntagarna, blivit mycket
hård, så hård, att den sänkts och kanske ytterligare måste sänkas, så får
det dock medges, att även tullbeskattningen är både hård och ojämn
i sina verkningar. Ehuru s. k. lyxvaror belagts med tullar, så höga
som överhuvud kunna bäras med hänsyn till smugglingen, så inbringa
dessa dock icke mera än 3 % av alla tullinkomster och de såsom
»umbärliga» betecknade varorna icke mera än 10 X- Utgår man från
finländska socialstatistikens siffror för normalhushåll, så belastade
tullarna före kriget en bättre situerad familj med 5l/2 % av
totalutgifterna och en sämre situerad med &L/2 %, men efter kriget med
resp. 10 och 15 %. Denna stora ökning och den ökade differensen
är främst betingad av nu gällande agrartullar, vilka starkare belasta
enklare hushåll. Före kriget inbragte agrartullarna blott 2 % av hela
tullbeloppet, men nu 16 % ; före kriget belöpte de sig till 6 X av värdet
för importerade agrarvaror, nu till 23 %.
Samtidigt har både finans- och industritullarnas andel i
statsinkomsterna nedgått och beskattningen i procent av de importerade
varornas värde icke så starkt ökats. Men i stort sett har Finland
marscherat mot ökat och vidgat tullskydd över hela linjen.
Förtjänsten av att ha bragt dessa och många andra belysande
siffror i dagen tillkommer föreståndaren för den finländska
tullstyrelsens statistiska kontor, fil. mag. Verner Lindgren, som av statsrådet
hade erhållit i uppdrag att verkställa en enmansutredning. Hans
Förslag till ny tulltariff (Helsingfors 1925) synes verkligen ha
väckt många sovandes intresse och även framkallat en del
betänkligheter inför det låtgåsystem, som i försvarets och självförsörjningens
namn frikostigt och rentav tanklöst beviljat nya eller höjda
tullunderstöd eller som obesvärat fyllt hålen i statsbudgeten med tullproppar.
Den nästan genomgående sänkning av tullsatserna, han föreslår, har
naturligtvis i och för sig mötts både med glädje och opposition, men
även hans motivering, grundad på en undersökning av
produktions- och räntabilitetsförhållandena inom olika näringar, har livligt
ventilerats.
Lindgrens utan tvivel märkligaste tes gäller lantbruket. Med led-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
