Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Dagens frågor 27 sept. 1926 - Linné och Strindberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 403
moniske, barnafromme och förtröstansfulle blomsterkonungen träder
oss till mötes en nervös, lättretlig, misstänksam och hämndlysten
karaktär, balanserande mellan depression och självöverskattning,
djupt bunden i gammal, från generationer av småländska bönder
ärvd folkvidskepelse, ibland visserligen stolt och lycklig i medvetandet
om vad hans rika snille skapat, men innerst dock alltid kämpande
med oroliga och dystra tankar. Till något befriande lugn, någon
harmonisk jämvikt nådde han i sitt inre liv aldrig fram. Visserligen
sökte kan tröst och lugn i tanken på Guds vakande försyn, men
bakom denna lurade alltid skräcken för den makt, som han kallade
Nemesis och som aldrig gav honom någon rö.
Man har frågat sig vad Nemesis i Linnés terminologi egentligen
är, och många olika svar ha givits härpå, mer eller mindre träffande.
I själva verket är det nog icke så svårt att förstå Nemesiskomplexet
hos Linné, endast man tar vederbörlig hänsyn till den miljö, i vilken
han mottagit sina bestämmande intryck. Han var av bondeätt och hade
vuxit upp i ett fattigt prästhem långt ute på den småländska
landsbygden, där ännu folklivet rörde sig i sina urgamla primitiva och
halvhedniska former. Snillrikt har Levertin i sin tyvärr aldrig
fullbordade Linnémonografi framhållit traditionernas och folksedens
makt över hans åskådningssätt, och Malmeström har anknutit till
samma tankegång genom att i samband med frågan om Linnés tidigare
utveckling hänvisa på den småländska kulturskildring, som den svenska
etnografiens förste mästare Gunnar Olof Hyltén-Cavallius givit i sitt
klassiska verk Wärend och Wirdarna. Det är här nyckeln till
förståelsen av Nemesistanken ligger. Linné har liksom Strindberg i sitt
väsen n^cket av det som kännetecknar den primitiva människan:
rädslan för okända och fientliga makter i tillvaron, det ängsliga
medvetandet om att vara i hemlighet bevakad och den aldrig
stillnande oron inför det oberäkneliga i livets skiften. Linné känner sig
i depressionens ögonblick som stenåldersmänniskan i vildmarken. I
hans inre pulserar en dov skräck, som tvingar honom att huka sig
ned och krypa fram, ständigt spejande efter okända farliga angripare.
Malmeström citerar ur Linnés ryktbara föreläsningar över dieten ett
ställe som får anses ytterst betecknande för denna fas av hans
levnadsfilosofi. Lyckan, berättar han, kastade en gång ut ett fång
av sina präktigaste håvor i en folkmassa för att vem som ville skulle
få ta för sig. Den ena tog det och den andra det, men alla som
grepo efter de dyrbaraste tingen blevo kullkastade och nedtrampade i
trängseln; »men en gåsse smög sig fram och tog några silfverpenningar
och gick i tysthet bort utan att mista sina penningar i folkhopen
eller på något sätt bli skadad».
Detta är Linnés maxim omsatt i praktiken: smyga sig fram, hukad
och försiktig, välja den blygsammaste håvan och så försöka att komma
undan med sin vinning utan att utmana kända eller okända fienders
avundsjuka. Det är en underlig lära, ingalunda särdeles sympatisk
men påfallande och egendomlig. Hur nära den står Strindbergs
fantasier om makterna behöver knappast påpekas. Envar, som med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
