Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Dagens frågor 27 sept. 1926 - Linné och Strindberg - Eupen och Malmédy
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
404 DAGENS FRÅGOR
uppmärksamhet studerat Inferno och Legender, skall hos Strindberg
igenkänna samma skrämda rådlöshet inför tillvaron, som inspirerat
Linnés primitiva Nemesisfilosofi. Malmeström skulle här ha kunnat
framdraga paralleller, som ställt hela det föreliggande problemkomplexet
i ny och säregen belysning. Att han icke gjort det har måhända berott
på att han erfarit en viss tvekan, då det gällt att draga de yttersta
konsekvenserna ur de premisser han uppställt. Men helt visst skall
den, som en gång griper sig an med uppgiften att på allvar
psykologiskt analysera Linnés livsfilosofi under jämförelse med Strindbergs,
nå resultat av det största intresse för kännedomen om den mörka
bottensatsen i svenskt folklynne. Ty både Linné och Strindberg äro
svenskar på gott och ont, och hur mycket osympatiskt än båda ha
att uppvisa, så kunna vi dock icke förneka att det är den svenska
egenarten, som djupast bestämt bäggederas väsen.
»Folkens klart och tydligt uttryckta anspråk skola helt
och fullt tillmötesgås, utan att nya element till tvedräkt
eller motsats skapas, ägnade att på nytt störa Europas och därmed
världens fred». Europas nyaste historia lider ingen brist på folkomröstningar,
som ytterst kunna ledas tillbaka till denna president Wilsons upphöjda
grundsats, men för vilkas del en berättigad undran uppstår, om icke
avståndet mellan ideal och verklighet, svårt att alldeles upphäva i
denna värld av snöda lägenheter, blivit nästan väl stort. Det torde
kunna frågas, om ej detta i särskild grad gäller om den
»folkomröstning», genom vilken Eupen och Malmédy efter världskriget
förenades med konungariket Belgien. Att den gav en formligen
förkrossande majoritet för de dittills tyska gränsområdenas
inkorporering med en av de segrarmakter, som obestridligen lidit mest av
kriget, har icke ens för den mest utpräglade belgiska nationalism i
längden tett sig som en pålitlig åtkomstgrund. Omständigheterna vid
detta »pseudoplebiscit» förklara tillfullo tveksamheten att lägga någon
tonvikt på episoden i fråga. Därvid förfors nämligen så, att de som
ej ville bli belgiska statsborgare hänvisades att inskriva sina namn
i framlagda register under angivande av de grunder, som dikterade
ett sådant personligt beslut! I den riktiga känslan av att detta
innebar ett uppsägande av hemortsrätten underlät praktiskt taget den till
60,000 själar uppgående befolkningen att taga någon befattning med
dessa register. Endast 370 personer, företrädesvis intellektuella, hade
det moraliska modet att bekänna färg; av dem blevo 368 i det
följande utvisade — de ansågos nämligen ha opterat för Tyskland!
Man kan ju tycka, att en mer drastisk parodi på »folkens fria
självbestämningsrätt» svårligen stode att uppdriva. I själva verket var
ju utgången på förhand bestämd. Eupen och Malmédy (samt S:t
Vith) utgjorde den blygsamma kvarstående resten av det
annexionis-tiska program, som Paul Hymans i Belgiens namn framlagt till de
mäktiges övervägande, och vari vissa remsor ur Hollands hud icke
heller saknats, visserligen mot tilltänkt gottgörelse i annan form. Att
distrikten i den tyska gränsmarken övervägande »kände» tyskt, torde
Eupen oeh
Malmédy.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
