Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Dagens frågor 1 nov. 1926 - Parlamentarismen och dess överman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
478 DAGENS FRÅGOR
prövas nödiga. Regeringen tillägges lagstiftande myndighet och blir
i själva verket, så skrämmande det än kan låta, diktator. Enligt
1923 års tyska fullmaktslag bemyndigades riksregeringen t. o. m. att
vid behov inkräkta på de författningsmässigt skyddade »Grundrechte
der Reichsverfassung», vilka innefatta bl a. tryck-, församlings- och
avtalsfrihet.
Att krigsårens oerhörda kraftansträngningar krävde utomordentlig
maktkoncentration hos landets ledning framstår såsom tämligen självfallet
och oundvikligt. Mindre uppbyggligt för det demokratiska sinnet ter
sig onekligen efterkrigsårens behov av likadan överhetlig
maktfullkomlighet. Den finansiella saneringen i ovan berörda länder,
krafttagen för uppryckning ur hotande bottenlöst ekonomiskt elände, har
genomförts av diktatoriska regeringar utan parlamentens hörande.
Men visserligen med deras efter stormiga debatter lämnade
bemyndi-ganden.
I Tyskland erhöll vänsterregeringen Stresemann år 1923 sin
fullmaktslag efter energiskt motstånd från alla konservativa läger, till
vilka vänsterns ytterlighetsmän, kommunistpartiet, slöt sig. 1924 års
franska fullmaktslag lyckades den nationelit-konservativa regeringen
med Poincaré i spetsen genomdriva trots våldsam opposition från
samtliga vänsterpartier. Partiställningen för och emot var sålunda
omkastad i dessa båda fall. En ovanligt påtaglig illustration till de
politiska idéernas nyckfulla psykologi skänker studiet av skälen pro
et contra, vilka, alldeles likartade, framställdes av motsatta
partigrupperingar på var sin sida Rhenstranden.
Fullmaktslagarnes oumbärlighet motiverades främst med
nödvändigheten för regeringarna att utan tidsutdräkt handla.
Parlamentarismens omständliga tågordning, resulterande som oftast i en
kompromiss, vore under ifrågavarande prekära förhållanden omöjlig.
Regeringarna krävde möjlighet att genast efter eget gottfinnande träffa
nödiga åtgärder. Fullmaktslagarna finge emellertid ej, försäkrades det
ivrigt, betraktas såsom attentat mot eller ens avvikning från
parlamentarismen. Regeringens utomordentliga maktfullkomlighet vore ju
tvärtom beroende av uppdrag från parlamentet, ett utslag av högsta
förtroende från folkrepresentationens sida, och fullmaktslagarna
utgjorde, kunde man säga, en följdriktig utveckling av
parlamentarismen själv, utvisande dennas anpassningsförmåga. — Oppositionen
tröttnade ej att häremot framhålla fullmaktsinstitutets oförenlighet
med parlamentarismen. Det vore i själva verket negationen av
parlamentarismens och demokratiens idé. Herriot framhöll vid debatten
i franska deputeradekammaren våren 1924 att fullmaktslagarna
inne-bure ett underkännande av parlamentets värdighet och förmåga. Från
olika håll sökte man uppvisa, hurusom den föreslagna
regeringsdiktaturen innebure en omläggning av styrelseskicket i antiparlamentarisk
och antidemokratisk riktning. En talare förliknade fullmaktslagen
vid »den parlamentariska regimens konkursprotokoll». Samma bild
använde i tyska riksdagen en fullmaktslagens motståndare av
högerfärg. Andra funno lagen innebära silkessnöret för riksdagen; genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
