Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Rom och italienarnas idealstad. Av Vilh. Lorenzen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ROM OCH ITALIENARNAS IDEALSTAD 35
Roms stadsbyggnadshistoria under renässans och barock är
ju icke något enstaka fenomen. Den är ett utslag av en allmän
och tydlig tendens.
Den italienska renässansen tänkte i högre grad än medeltiden
planmässigt över allmän-mänskliga problem, även
samhälleligt-politiska, och icke minst över staden och dess harmoniska
utformning. Också i detta fall gällde det att skapa konsekvent
genomförda sociala och arkitektoniska konstverk. Fastän
detta, som ovan visats, i Rom endast kunde ske genom att
succes-sive ombilda det bestående — ett arbete som alltjämt fortgår, inte
minst i Mussolinis Rom — är renässansens och barockens Rom
likväl ett typiskt utslag av denna tidens ideella strävan.
Visserligen var den arkitektoniska hänsynen dominerande, men den
sociala förbisågs icke, vilket kan märkas på intresset för
trafikens och vattentillförselns ordnande.
Upphovet till detta intresse är uppenbarligen de grekiska
filosofernas skrifter om idealsamhället med staden som dess väsentliga
beståndsdel. Utom Plato hade andra filosofer, privatpersoner
och statsmän gjort förslag till statsförfattningar, d. v. s.
samhällsordningar, vilket Aristoteles uttryckligen nämner i sitt eget
verk om dessa frågor. Dessvärre känner man bland dessa
tänkares verk endast i andra hand Hippodamas’ från Milet arbete.
Han var i alla fall en av femte århundradets betydligaste
stads-planeläggare, vilken man har att tacka för Piraeus, och av
vilken man kunnat hoppas en allsidig framställning om idealstaden
— staden som konstverk. I sitt något fantastiska arbete Staten,
där Plato skildrar idealsamhället, berör han ej staden i denna
egenskap, men väl i sitt ålderdomsverk Lagarna, som håller
sig närmare jorden och verkligheten. Här gör han en teckning
av en idealstad, och sammalunda gör Aristoteles i sin Politik.
Den tidigare kejsartidens arkitekt Vitruvius ger också i sin
fackmässiga ensidighet i förbigående en stadsskildring, och genom sin
grekiska orientering ser han naturligtvis idealistiskt på staden och
dess bebyggelse. Dock förefaller det ostridigt, att intresset för
idealstaden — staden som konstverk — som den italienska
renässansens arkitekturteoretiker visa, i verkligheten mindre
härstammar från Vitruvius än från deras bekantskap med Platos
och Aristoteles’ skrifter i ämnet med dessas praktiska anvisningar.
Jå, jag vågar hävda^påståendet, att liksom de italienska
humanisterna sökte framställa det bästa möjliga samhället, såsom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
