Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Litteratur - Miljöskildringar. Av Carl Hallendorff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
56 LITTERATUR
där egentligen mycket av adelsgodsen, ty de tjäna egentligen endast
som staffage: idylliska tillflyktsorter, till vilka man pliktskyldigast
trängtar från världens buller och flärd, men i vilkas trevna rö —
för övrigt ej fri från triviala vardagsbekymmer — man inte kan hålla
ut länge. Hovet är och förblir brännpunkten, som det måste vara
i Gustav Illis Sverige, det enda skede i vår historia, då monarken
konsekvent försökt och även till någon tid lyckats att helt sätta sin
personliga prägel på folkets liv och åskådningar. I Drottningholms
restaurerade hovteater har man väl bättre än någon annanstädes
Gustav III:s verkliga skådeplats. Bättre t. o. m. än i Hagapaviljongen,
som endast var en vilopunkt mellan statsbekymren och de
mångskiftande förlustelserna. Det tarvas ett minimum blott av fantasi för att
i teatersalongen se tjusarkonungen livslevande mitt bland sitt talrika,
strängt graderade hov. Där var en brokig blandning av ärlig
rojalistisk lojalitet och knappast maskerat fronderi, av underdånig
förtjusning och sarkastiska ögonglimtar; under den sorglösa
munterhetens och det rätt otyglade skämtets slöjor gömde sig mycket av
hjärtlig uttråkning eller rent av tärande bekymmer; men där fanns
ändå mera av intrigsjuka och dödlig fiendskap, vare sig nu kampens
pris var monarkens soliga ynnest i hela världens åsyn eller någon
firad skönhets favörer i slottsparkens skuggiga bosquéer. Det är med
den skådeplatsen i minnet man skall läsa Erdmanns bok för att få
det rätta intrycket, huru hovlevnaden, hovnöjena och hovränkerna
satte sin prägel på allt, och huru hovkretsen i själva verket vidgade
sig samt på ett förut ej erfaret och senare ej känt sätt omsvepte hela
landet, hela folket.
Av hovet som tillvarons centrum och alltings måttstock ger
Erdmann en mycket expressiv bild; att denna icke just blivit tilltalande,
är de agerandes eget fel, men att den verkar så långtråkig, måste
skrivas på författarens räkning. För behandlingen synas tvenne utvägar
ha erbjudit sig, antingen att trycka breven själva, låt vara i
förkortning och sålunda med strykningar, eller att göra en systematisk
sammanställning av materialet. I förra fallet bleve det kanske väl långt,
men man finge omedelbarhetens livliga intryck, i senare fallet vunnes
överskådlig korthet men tilläventyrs med risk av åtskillig torrhet.
Förf. har emellertid valt ett tredje, som har de båda andra
utvägarnas fel men inga av deras förtjänster, nämligen att referera breven
och rada upp dessa rätt entoniga parafraser bredvid varandra,
knapphändigt och konstlöst sammanfogade med några ord här och där.
Det förefaller vederhäftigt och pålitligt gjort — som man har rätt
att vänta av den högt förtjänte författaren — men är oändligen
tröttsamt med ungefär samma namn ideligen virvlande om varandra och
i ungefär samma situationer; de agerande byta ibland roller, men
skådespelet blir sig lika. Inledningsvis har förf. låtit oss skymta något
av den motsats mellan stora världens förkonstling och lantlevnadens
renare sällhet, varpå titeln syftar, väl känd för övrigt genom Leopolds
Eglé och Annette. I boken representeras den förra av en karl,
maken i det Ekebladska äktenskapet greve Klas Julius, medan hans maka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
