Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Litteratur - Miljöskildringar. Av Carl Hallendorff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 57
Brita Horn spelar Annettes lantliga roll. Det är synd, att båda äro
så fullkomligt färglösa skuggbilder: icke ens till grevinnans tragiska
öde genom självmord lämnas den ringaste psykologiska förklaring.
Branders bok är på helt annat sätt lättläst än Erdmanns, det är
till och med sannolikt, att många finna den rolig, men så saknar den
i stället varje spår av vederhäftigheten. Förf. har i boken utlovat
att skildra »hov och societet» under Karl Johan, och det inledande
uppslaget är ej oävet med motsatsen mellan rokokons fantasirika,
brokiga dräkter och Karl Johans från empiren lånade förgyllda
uniformer. Där gåve sig själv en skildring, huru den gustavianska
hovaristokratin fick vika för den borgerliga byråkratin. Men förf.
tappar nästan genast tråden och lämnar i stället en massa anekdoter,
de flesta för övrigt icke nya, då och då hopbundna till ytliga
personskildringar. Nå väl, även dessa kunde ge bild av hov och
societet; men vad skall sägas om en med dylika anspråk framträdande
bok, där man saknar exempelvis Gustaf af Wetterstedt, Gustaf
Lagerbjelke, Magnus Brahe, av de utländska diplomaterna Bloomfield,
Cart-wright och Mornay, av våra egna Björnstjerna och N. F. Palmstierna?
Det enda värdefulla i boken är Bernt von Schinkels självbiografi,
vilken förf. haft förmånen att få trycka.
De tre övriga här antecknade böckerna ha det självupplevdas
tjusning, och när de respektive författarna okonstlat förtälja, vad de sett
och förnummit, ge de också tidsbilder till eftervärldens upplysning.
Hos överste Ankarcrona få vi en rättfram knekts okonstlade och
sympatiskt belåtna berättelse om sin karriär från kadettåren, tills han
åldrad nedlade kommendantstaven. Tyngdpunkten ligger nog på
officerslivet före 1901 med mötesplatsernas sommarlustläger, med stam
och beväring och allt, som hörde till en nu förgången tid. Bilden,
förut välbekant, får här en del fullständigande konkreta drag.
Indelningsverket var framförallt den gamla ordningens differentia specifica,
med undran omfrågat av utlandets militära auktoriteter, ibland också
till viss grad efterapat, fast det är bra länge sedan. När kejsar
Wilhelm II gjorde sin Stockholmsvisit 1888, fick Ankarcrona ute vid
Drottningholm för honom demonstrera ett hopplockat kompani ur
Upplands regemente, med ganska god framgång vill det tyckas.
Halvtannat dussin år senare gick han själv, dåmera regementschef, till
Berlin för att studera modernaste utbildning för en värnpliktsarmé.
Mellan de båda tillfällena ligger en utveckling, omdaning och
nydaning, av förf. allenast lätt berörd, som varit en sida av den senaste
tidens inbrott i vårt land.
I landshövding De Geers bok skönjas andra sidor av samma
evolutionstid. Han begynner med små snabbilder ur faderns enskilda liv
men berättar i övrigt om sina egna år under strävsamt och
plikttroget arbete i enskilda och offentliga värv. Allt detta är rätt alldagligt
men älskvärdt och fritt från pretention. Kanske ger denna berättelse,
mer än han själv tror, förklaringen till hans egna begränsade
framgångar som politiker? Fadern Louis De Geer var såsom utmärkt
ämbetsman samt förträffligen förbunden med alla då tongivande kretsar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
