Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Haag och Genève. Av Åke Hammarskjöld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
100 ÅKE HAMMARSKJÖLD
hänskjutas till fasta domstolen. Det är f. ö. ur denna synpunkt
av intresse, att holländska regeringen år 1925 framställde ett
förslag, som den dock övergav följande år, att ånyo begära ett
utlåtande angående vissa av dessa frågor, men denna gång av
domstolen.
Vare det långt ifrån oss att vilja påstå att domstolen obetingat
skulle vara i och för sig mer kvalificerad än rådets jurister. Det
är ej heller detta frågan gäller. Den gäller nödvändigheten av
de juridiska punkternas behandling utanför den upphettade,
politiskt laddade atmosfären i Geneve av en instans, vars formella
auktoritet hos allmänna opinionen är obestridd och som
till-lämpar en procedur, enligt vilken varje intresserad stat — t. ex.
då det gäller en tolkning av pakten — äger göra sin mening
hörd innan utlåtandet avfattas. Rådets jurister kunna aldrig i
allmänna meningen komma att anses helt oberoende av sin
man-dant; de kunna aldrig uttala sig med samma formella pondus
som domstolen; och deras tolkningar t. ex. av pakten komma
alltid att för icke-rådsmedlemmar té sig som en anomali,
därför att det gäller en sak som i lika hög grad angår alla
förbundsmedlemmar utan att dock det stora flertalet bland dem fått
tillfälle att säga sin mening.
Naturligtvis gäller det sagda endast frågor av verklig vikt: de
minima noii curat prsetor. För småfrågorna står sekretariatets
juridiska avdelning till buds.
Det är med hänsyn till ovanstående synnerligen märkligt att
Genéveprotokollet av 2 okt. 1924 ålade rådet att i stor
utsträckning utnyttja fasta domstolens rådgivande befogenhet, även om
grundade anmärkningar kunna riktas mot protokollets detalj
bestämmelser i detta avseende. Och det är än mer märkligt att
den konferens av domstolsstatuternas signatärmakter, som i sept.
1926 diskuterade de amerikanska reservationerna till nämnda
statuter, kom till den slutsatsen att domstolens rådgivande
befogenhet var alltför värdefull för att Förenta staternas formella
anslutning till domsluten rimligtvis skulle kunna köpas med
denna befogenhets uppgivande. Särskilt betydelsefullt är detta
när man betänker att sålunda domstolens konsultativa
kompetens räddades samtidigt som rådets medlemsantal utökades och
Sverige lämnade rådsbordet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
