Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Litteratur - En författare och två böcker. Av Ernst Nathorst-Böös j:or - Rutger Essén: Mellan Östersjön och Stilla havet; Europa och världen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR
EN FÖRFATTARE OCH TVÅ BÖCKER
Den som läser böckerna Mellan Östersjön och Stilla Havet eller
Europa och världen utan att känna författarens antecedentia, har
säkert svårt att bestämt avgöra, vad författaren är. Man har många
skäl att gissa på historiker — men atmosfären är ej den svenske
kammarlärdes. Diplomat — kanske, men det finns icke så många
lärda diplomater. Journalist, möjligen — men det finnes få så
sakligt grundliga journalister. Det riktiga är, att en historiker, som varit
diplomat, blivit journalist.
I den första boken skildras författarens minnen från diplomatåren
i Ryssland, Sibirien, Japan och Kina. Men det är en diplomat, som
har den lyckliga förmågan att glömma eller i varje fall den än
lyckligare att låta bli att berätta, vad de flesta memoarskrivande
diplomater och salongsmänniskor främst komma ihåg: furstars platityder
vid flyktiga samtal, långa matsedlar och korta erotiska förbindelser.
Berättar dr Rutger Essén en lätt anekdot, sker det därför att den
karakteriserar den person han skildrar. Som känt äro memoarer oftast
lika lättlästa som seriösa historiska verk äro tunga och torra.
Memoarförfattaren av genomsnitt blir livlig och gladlynt, jå t. o. m.
spirituell, när han skildrar sina minnens värld, ty den är hans och
han är centrum i den. Historikerna kanske just därför bli så tunga,
ty de få ej tala om sitt — den egentliga glöden spara de till
polemiken mot kolleger.
Doktor Essens stil är emellertid varken den glade meni öar förf
åtta-rens eller den tungt saklige historikerns. Hans stil är för det mesta
en smula kärv, särskilt i den på sakuppgifter överrika Europa och
världen. Han låter i det hela historiens lärdom vara nog, och
skildringen av läget nu i belysning av tidigare ställningar och
förhållanden skänker den intelligente läsaren nyckeln att draga sina
konsekvenser. Hans temperament är lugnt, men lugnet är ofta ett lugnt
förakt. Han är konservativ, men gudskelov en konservativ skeptiker.
Hans stil får sin färg härav. Den blir torrt sardonisk. »Den
europeiska konserten», säger han på tal om de stora makternas politik
mot Turkiet, »lät också mestadels mera förnimma sig som ett illa
samspelt jazzband än som ett uttryck för förfinad musikkultur. Och
särskilt i Konstantinopel hördes oftast endast en allmän kakofoni».
Och vid skildringen av Turkiets utveckling under Angoraregeringen
skriver han historia på följande, förvisso exakta, men något kallt
korthuggna sätt: »Grekland fördrev sina kungar, avrättade några ministrar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
