Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Litteratur - Österlandets själ. Av Hugo Valentin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
146 LITTERATUR
smälek blott för att en bråkdel av östjudendomen skall återföras till
jordbruk på fädernas mark.
Invigningen av det judiska universitetet på Skopusberget, förut
ypperligt skildrad av Böök, blir i belysning av detta åskådningssätt
en händelse av djup symbolisk innebörd. Representanterna för
världens ärevördigaste universitet och akademier, som räcka den
gammaljudiska, nu pånyttfödda kulturen sin broderliga hand, den
pa-lestinensiske ståthållaren sir Herbert Samuel, en engelsman i varje
tum och samtidigt en hänförd jude, lord Balfours vördnadsbjudande
statsmannapersonlighet och gripande tal, om vilket författaren vittnar,
att »mänsklighetens ande talade till oss från Skopusbergets höjd genom
denna benådade mun» — allt blir till ett löfte om en ny dag. Hånet
tystnar. Hatet fäller sin lans. Israel och folken försonas.
Österlandet och Västerlandet mötas.
Högst når författaren i skildringen av Jerusalem, »staden i den
Eviges skugga», där det brokiga orientaliska livet i basaren nära
Tempelberget bildar en betecknande kontrast till dettas sublima rö.
»Oväntat plötsligt står jag ute i det fria framför Tempelberget, som utbreder
sig i all sin upphöjda skönhet, likt en vision ur en fjärran sagovärld.
Vilken hastig scenförändring, vilket förvirrande språng från det
vardagliga till det sublima! På denna tröskel mellan basar och
tempelplats befinner man sig liksom mellan två fullkomligt väsenskilda
livssfärer. Det är en oförmedlad övergång från rytm till rytm. Därinne
i basaren brusade den österländska alldagens vilda rytm, lidelsefull,
översvallande, framstörtande som ett vattenfall i oavbrutna kaskader.
Men här ute på denna liksom över jorden tronande plats, skimrande
i tusen klarheter, helgad genom tre världsreligioners traditioner, tror
man sig förnimma en fjärran återklang av tillvarons alltid jämna,
stilla rytm. Gångna släktens röster tala här till oss om pinande gåtor
och obesvarade frågor, om nåderikt uppsving och om ostillad längtan.
Förbundsarkens keruber synas ännu sväva över denna plats. Här
står jag vid den källa, ur vilken vi alla dricka, här förnimmer jag
något av den eviga melodi, som väckte oss alla till liv. Min blick
vidgas över Omarmoskéns himmelsblåa fasader, och jag ser endast
Guds eviga berg . . . Högt över allt trångt, lågt och dunkelt, fri och
stolt och leende, lyser denna monumentala plats — mer helgad än
någon annan på jorden — ut i rymden, ett vårdtecken för
människosjälens ohämbara flykt mot höjden». Och i en ström av suggestivt
återgivna bilder ur det förgångna låter författaren de svunna
årtusendena stiga upp ur graven för att förena sig med nuet och ila den
frammanade framtiden till mötes. I Gizeh, vid den egyptiska öknens
rand, dröjde han mindre vid sfinxen och kungagravarna än vid öknens
högtidliga tystnad — »här andas man något av världsalltets eviga
mystär: brinnande sol, lysande luft och gulglödande sand» — under
det att skildringen av Tempelberget är historiskt-patetiskt mättad och
utmynnar i den betecknande frågan: »När skall en ny Jeremias från
detta ställe höja sin väckande röst till ett vilsegånget släkte?» Israels
Gud lever alltjämt icke över utan i tiden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
