Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Svensk psalmhistoria. Av Hjalmar Holmquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK PSALMHISTORIA 201
kultur och som i sin kanske märkligaste sång ger en klassisk
utformning på svensk mark av den holländska »precicismen»,
samt assessor Rothåf, som under hernsökelse av svåra
kroppsliga lidanden vann berömmelse för sin tålighet och ödmjukhet
och vilkens dikter efter hans död av hans änka utgåvos under
den sällsamma titeln »Helgonens Grönskande Ben uti Graven».
Övergångsformen till dippelianism och herrnhutism kom i
»Österlings visor», under det att den radikala pietismens speciella
sångbok, »Andeliga visor om varjehande materier», delvis förde
till kyrkofientlighel och sensualistisk brudmystik men ock till
»inåtvändelse» i flykt från den yttre världen, något som nog
var den radikala pietismens egentliga livsideal (Linderholm).
En religiös och poetisk kraftkälla, ur vilken man senare i Sverige
försummat att ösa, hade denna pietism i översättningar från
den store psalmdiktaren Tersteegen. — Om möjligt mera
inflytelserika blevo de båda herrnhutiska sångböckerna. Redan den
äldre, typiskt evangeliska »Sions sånger» av magister Holmberg
satte i centrum den för Sveriges kyrkohistoria så viktiga
betoningen av att »våga på nåden»; ej mindre betydelsefull blev
dess upphävande av den borgerliga sammanlevnadens
åtskillnader inför Guds dorn och dess besjungande av »evangeliets
förargelseväckande oborgerlighet». Det känslosamma fråssandet i
stämningar med joller och oförmåga att vara tyst sedan man
kommit i farten framkallade snart en ofantlig herrnhutisk
sånglitteratur. Ett sovrat urval, mest av Rutström men litterärt
främst av Malmstedt, utgavs efter Rutströms död som »Sions
nya sånger». Med all sin sår- och blodsmystik och förgrovade
erotik gömmer dock även det på dikter, vilka enligt
sångsamlingens eget angivande av sitt syfte »påminnte om evangelium»
på ett sådant sätt att, som Liedgren säger, det är en ära och
ett gagn, som den som lärt känna dessa sångers goda
verkningar aldrig skall kunna frånkänna dem. Kort karakteriseras Lars
Linderoths nästan brutalt kraftiga sånger med det tunga
västkustallvaret i deras ständigt vaksamma månhet om
salighetssaken — »det är inte ’duvoröst’ utan snarare havsmåseskri i
hans sånger» —; även beröras de i och för sig icke värdelösa
hymnsamlingar, som utkommo utanför väckelseriktningarna under
1700-talet men som icke togos om hand av någon sjungande
församling utan antagligen betraktades blott som litteratur, »och
det är det ödesdigraste som kan hända en samling psalmer;
15. Svensk Tidskrift 1927.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
