Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Statsnyttans idé. Av Elof Åkesson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
214 ELOF ÅKESSON
För den tredje perioden, från franska revolutionen till världskriget,
begränsar Meinecke medvetet sitt synfält till »machiavellism, idealism
och historism i det nyare Tyskland» och förbehåller analysen av den
engelska och franska statsteorien till vidare studier. Den tyska
idealismen fattar individualitetsidéns betydelse för uppfattningen av det
historiska livet. Härigenom frigöres intresseläran från sin mekaniska
prägel. De skilda intressena kunna förklaras som uttryck av en
levande helhet, vilken strävar efter att bli fullt förverkligad. Sålunda
kommer även utvecklingstanken till sin rätt. Men individualiteten är
metafysiskt förankrad i ett allomfattande andligt liv. I denna
allen-hetstanke betonas stundom enheten på ett sådant sätt, att spänningen
mellan de sedliga normerna och verkligheten upphör. Om en
handling verkligen utföres, så är den redan i och genom sin verklighet
också rättfärdigad, ty allt verkligt är förnuftigt. På denna flytande
grund kan lika väl byggas den benhårdaste konservatism som den
mest romantiska revolutionism. Det nödvändiga blir det rätta.
Machia-velli är »aufgehoben und aufbewahrt» i en storslagen apoteos, som
han aldrig kunnat drömma om.
Hegel utför på denna idealistiska grundval tanken, att staten i
förhållande till den enskilde representerar ett särskilt slags moral. Dess
handlingar skola bedömas efter annan måttstock än den privata
sedlighetens. Ranke avvisar visserligen det hegelska statsförgudandet
och konstruktionen av det historiska förloppet. Men i stället präglas
hans tänkande av en dualism mellan det eviga måttet och de många
föränderliga måttstockarna. »Det realt-andliga står plötsligt i oanad
originalitet inför våra ögon och kan ej härledas ur någon högre
princip». Det är den historiska realismens otvetydiga formulering. Men
om varje människa, varje stat, varje kultur närmar sig idealet på sin
väg, så är också fältet fritt för en hejdlös relativism. Hos Ranke
finner denna dock sin gräns i en personlig gudstro.
I den politiska makten såg Ranke något övervägande andligt,
emedan den har kommit till stånd genom moralisk energi och
emedan den kan äga bestånd blott genom andliga medel, icke endast
genom fysiska. Maktens hemlighet ligger i att den kan utnyttja alla
sina hjälpkällor först då alla krafter frivilligt följa dess bud. Därför
kunde han fälla ett så optimistiskt yttrande om den historiska
framgången, som han gör i Politisches Gespräch: »Du skall inte
kunna nämna många viktiga krig, beträffande vilka man inte skall
kunna påvisa, att den sanna moraliska energien behöll segern».
Hela Rankes historieskrivning är präglad av statsnyttans idé. Då det
gäller att förklara en historisk händelse, måste man i främsta
rummet fråga efter de motiv, som stamma från den allmänna konstellationens
tvång. »Icke fritt val utan sakernas nödvändighet» behärska staternas
rörelser. Allt utvecklar sig över deltagarnas huvuden med en
nödvändighet, som bär något oundvikligt, liksom ett fatum i sig.
Omtolkas nu denna kausalitet till handlingsregler för statsmannen, så kan det
visserligen leda till de mest fruktansvärda följder. Mot dessa vet Ranke
intet annat medel än den religiöst grundade samkänslan. »Den re-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
