Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Statsnyttans idé. Av Elof Åkesson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
216 ELOF ÅKESSON
förblir sällan ren tjänare, utan vill vara med och regera och
färgar så allt handlande efter individuella normer med sin
jordiska naturfärg».
Det avgörande draget i Meineckes historiska världsbild är
sålunda en ny medveten dualism. Den övertar från det monistiska
tänkandet övertygelsen om naturens och andens oskiljaktiga
kau-sala sammanhang, men fasthåller energiskt vid väsensskillnaden
mellan natur och ande. Staten bör bli sedlig och sträva efter
harmoni med den allmänna sedelagen, även om man vet, att
den aldrig skall kunna nå idealet helt. Om förnuftet icke kan
segra över hela linjen med egen kraft, så kan det dock alltid
strida. Den möderne statsmannen måste desto starkare spänna
sin dubbla ansvarskänsla inför stat och sedelag, ju mer
fruktansvärd och farlig den moderna civilisationen blivit för det
statsnyttiga handlandet. Utilitaristiska och etiska motiv måste
samverka för att göra motstånd mot de tre väldiges övermakt i det
politiska livet och återgiva åt statsmannen den frihet att handla
efter en renad och verkligt vis statsnytta, som var lättare att
uppnå i de gamla monarkierna än i nutidens av masslidelser
upprörda demokratier. Det gäller att förstärka alla de dammar,
som kunna reglera den politiska naturnödvändighetens rasande
böljor. »Den europeiska samkänslan, som var förutsättningen
för Rankes värdering av de europeiska maktstriderna och den
sköna och välsignelserika efterverkan av medeltidens idé om
Gorpus Christianum, måste återvinnas».
Endast grovt och skissartat har Meineckes idérika och för de
finaste skiftningar känsliga framställning kunnat här återgivas,
och dock har referatet svällt till den grad, att blott ett
minimum av uppslag till kritik kan komma i fråga.
Det förefaller, som om en väsentlig sida av statsnyttans
problem knappast ens blivit vidrörd av Meinecke. Där
maktpolitiken gått sin väg fram i statsintressets namn genom de sista
fyra seklerna, kan man iakttaga, att den är sammanvuxen med
rättsutvecklingen. Statens framgång betecknar ständigt en seger
över en inre oordning och anarki, som de medeltida
rättsinstituten ej längre förmådde hejda. Statsmaktens tillväxt innebär
sålunda i väsentlig mån, att den grundval skapas, som gör en
legal utjämning av individernas intressetvister möjlig. Först här-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
