Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Litteratur - Några Gustav-Adolfs-forskningens problem. Av Bertil Boëthius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
226 LITTERATUR
känner man sig skyldig att bakom hans operationer, så snart dessa
ej betingades av den metodiska förberedelse, han ansåg nödvändig,
söka en bestämd strävan att oavlåtligt tvinga motståndaren efter sin
vilja. Som ett skolexempel torde man kunna åberopa de operationer
efter Greiffenhagens och Garz’ erövring på nyåret 1631, vilka konungen
själv karakteriserat så, att han släpade den gamle Tilly omkring i
smutsen. Då Tilly lade sig i hans väg vid Oder, slog han mot
Mecklenburg, då Tilly följde honom, kastade han sig — sedan han avstått
från tanken på ett slag — åter mot Oderlinjen, i en ställning, det
befästa lägret vid Schwedt, som visserligen närmast var defensiv men
vars offensiva möjligheter Frankfurts och Landsbergs erövring snart
skulle bevisa. Överstelöjtnant Bennedich kallar den sista manövern
ett »excentriskt återtåg» (s. 77), och general Tingsten, som emellertid
på denna punkt förvanskar problemet genom att söka diversionens
syfte i det redan uppgivna Neu-Brandenburgs räddning i stället för i
att binda Tillys stridskrafter, finner en diverterande verkan av en
operation, som förde Gustav Adolf bort från Tillys förbindelselinje,
osannolik och tillerkänner därför Schwedt-lägret endast huvudsakligen
defensiv natur (s. 55, 75). Tilly syntes till en början ämna följa
Gustav Adolf men återvann sedan initiativet genom att återgå till sin
huvudoperation, Magdeburgs belägring. Att Oderlinjen hade
tillräckligt stor betydelse för den katolska krigsledningen för att ett hot mot
den skulle kunna draga Tilly bort från hans föresätta uppgifter visa
händelserna efter Greiffenhagen—Garz’ erövring och vid Gustav Adolfs
framryckning mot Frankfurt. Men å andra sidan ådagalägger Tillys
förhållande såväl emot lägret vid Schwedt som efter Frankfurts och
Landsbergs fall, att det tryck, som här kunde åstadkommas, ej var
tillräckligt verkande för att beröva en beslutsam motståndare hans
handlingsfrihet. För Gustav Adolfs del innebar detta åter, att
operationens andra huvudsyfte, skapandet av basen för den
framryckning, Tillys beslut gjorde nödvändig, framträder som dess reella
innebörd.
Redan tidigare har det i denna tidskrift utförligt skrivits om tåget
till Sydvästtyskland efter Breitenfeld såsom en diversion, vilken avsåg
att och även lyckades tvinga bort Tilly från Nordvästtyskland (1926,
s. 461 o. följ.); tilläggas må här blott, att general Tingsten icke
avgjort ger en operation mot Wien företrädet men å andra sidan icke
heller givit problemet dess fulla belysning. Han har nämligen
underlåtit att diskutera, hur Gustav Adolfs operativa beslut påverkats
av medvetandet, att Tilly med sin ingalunda krossade armé, som
väntade väldiga förstärkningar, baserad på det av katolikerna ännu
behärskade Nordvästtyskland stod med front mot hans ömtåligaste
förbindelseetapp, Elbeställningen — ett problem, som dock med styrka
tränger sig på läsaren, då han i arbetets fortsättning följer, »hur
Ne-dersachsen blev ett frätande sår i de svenska huvudkrafternas högra
flank och rygg», trots att den katolska makten efter den lyckade
diversionen mot Tilly där blott representerades av en relativt obetydlig,
om än mästerligt förd kår.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
