Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Litteratur - Några Gustav-Adolfs-forskningens problem. Av Bertil Boëthius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 227
Om diversionen mot Tilly efter Breitenfeld, helt visst därför, att
den träffade motståndarens ömtåligaste förbindelselinje, kröntes med
fullständig framgång, blev detta icke förhållandet med konungens stora
försök att efter misslyckandet vid Nurnberg draga Wallenstein till
Sydtyskland genom att från Bajern hota arvländerna. Att beslutet var
militärt motiverat kan trots de bestridanden, som senast av general
Tingsten (s. 161, 181) riktats mot en sådan uppfattning, knappast
betvivlas. Det var helt visst omöjligt att efter de katastrofartade
underhållssvårigheterna vid Nurnberg omedelbart ånyo »proportionra»
krafterna till slag, och en jämförelse med Gustav Adolfs operationer
utefter Oderlinjen 1630/31 torde visa, att han åter trott sig om att
kunna tillrycka sig initiativet genom en operation mot ett för fienden
vitalt område. Likheten med händelseutvecklingen vid Schwedt blir
fullständig därigenom, att han även denna gång missräknade sig. Det
tryck, han kunde utöva, var ej tillräckligt för att komma hans
motståndares nerver att svikta, och det blev i stället han själv, som
tvangs att rätta sig efter motståndaren genom dennes diversion, vilken
blev fullständigt framgångsrik, därför att den liksom hans egen
diversion mot Tilly efter Breitenfeld träffade ej vitala områden utan vitala
förbindelselinjer. Manövern måste utbytas mot slag, om initiativet
skulle kunna återvinnas. Det är ett läge, som för över till den tredje
av de synpunkter, varur Gustav Adolfs krigföring här skulle diskuteras.
Gustav Adolfs fantasi, som ju gärna ilade ett gott stycke
framför den verklighet, han i handlingens ögonblick så nyktert och klart
bedömde, sysslade under de tryckta månaderna på hösten 1630 med
tanken på att genom fem självständigt opererande men dock
samverkande arméer behärska hela norra Tyskland, från holländska till
polska gränsen (Tingsten, s. 42). Dessa »stora utflykter på den
operativa planläggningens område utan tillräckligt krigspolitiskt underlag»
(Bennedich, s. 76) avfärdas av general Tingsten »såsom mera en plan
på papperet än i verkligheten», en plan, vilken också inför den
föreliggande verkligheten övergavs (s. 42, 50). Det sista gäller emellertid
endast det omedelbara förverkligandet. De planer, konungen vid denna
tid utkastade, äga i själva verket det största intresse. De visa
nämligen, att hans tanke redan nu var upptagen av det problem, som
han sedan i allt mer gigantisk skala skulle söka lösa, att med
bevarandet av det systematiserade tryggandet av »status belli» bemästra
Tysklands vidder och säkerställa operationer på längsta avstånd från
den primära basen samt tillika omfatta motståndaren med ett
förintande grepp. Den vidgade krigsskådeplatsens storlek gjorde för en
sådan krigföring behovet av folk nästan obegränsat, och ingen
maning återvänder i Gustav Adolfs brev trägnare än befallningarna att
värva. Så skapades ett levande band mellan kusten och
Elbeställ-ningen å ena sidan och den allt längre söderut framträngande armén
å den andra, och tillika en levande mur kring de kejserliga
arvländerna. Så erhöllos också de reserver, som skulle göra och gjorde
det möjligt att i ett givet ögonblick till slag samla de truppmassor,
vilka med dåtida transportmedel och underhållsmöjligheter ej kunde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
