Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Häfte 4
- Rättsreception och folklig rättsvård. Av Bertil Boëthius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
RÄTTSRECEPTION OCH FOLKLIG RÄTTSVÅRD
AV FIL. D:R BERTIL BOËTHIUS
Den 28 febr. 1625 unnade och efterlät Gustav Adolf
hovmarskalken Svante Baner »alle dem, som på våre och
kronones ägor eller skogar här i Uppland och Vässmanneland skjuta
förbudne djur eller ock fälla ek, och dem, sedan de äre
lagligen övertygade och tillbundne, med deres hustror och barn,
familia, bo och bohag över till Ingermanland föra». Samma
rätt fick han också över alla sina egna bönder, som blevo
förvunna till samma brott. De deporterade bönderna skulle som
kolonister placeras på de gods, konungen i det genom krigets
lidanden nästan avfolkade Ingermanland förlänat till Baner.
Brevet hör till de aktstycken, som i sällsynt hög grad fängsla
fantasien. Man skymtar där ett drömt landskap, en adlig park
med stolta villebråd och glänsande jakters festivitas, med något
av den renässansprakt, som redan Gustav Vasas söner sökt ge
hemortsrätt i våra karga skogar. Det är synbilder, som erinra
om att Gustav Adolfs rika sinne rymt även en dragning till
herrelivets estetiska förfining och glada nöjen, en drift, som hos
denne furste dock aldrig fick inkräkta på landets krav,
därför att de stora uppgifterna helt fångade mannen. Och även
dessa stora uppgifter äro med, flottans byggande, som ekvirket
skulle sparas till, och framförallt byggandet av riket, tryggandet
av dess gräns i Österled ej blott genom vapnens makt utan
även genom vildmarkens omskapande till idog, folkrik bygd,
en rikstanke, i vars tjänst rikets stormän togos genom frikostigt
utdelade förläningar i gränsprovinserna och till vars
förverkligande även den, som i den trånga hembygden gjort sig
obekväm, kunde nyttjas. Men i det sammanhang, det här gäller, är
det närmast en annan sida av de få brevraderna, som är av vikt.
Den kultur, som utifrån trängde sig på vårt folk, då landets
isolering slutligen bröts, har skänkt oss många omistliga
värden. Men den mötte oss i form av en herremannakultur, vars
anda var främmande för vår egen ärvda folkfrihet, och den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Thu Feb 22 12:21:44 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svtidskr/1927/0276.html
