Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Oljan och världspolitiken. Av Emil Langlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
286 EMIL LANGLET
lotterna så små eller så inmängda i varandra, att ett upprepande
av den mexikanska katastrofen är att befara.
Ända tills helt nyligen voro större delen av dessa
koncessioner i engelska händer. Redan åtskilliga år före krigsutbrottet
hade nämligen engelska företagare fått upp ögonen för
Venezuelas utomordentliga framtidsmöjligheter. Men numera är, som
redan antytts, Venezuela icke längre ett orubbat bålverk för ett
framtida brittiskt herravälde över oljan.
År 1920 voro endast engelska företag verksamma i Venezuela
och Colombia, och de ägde där väldiga koncessioner, omfattande
de rikaste oljeförande områdena och förvärvade till billigt pris
och på gynnsamma villkor. Man kan väl förstå, att det var
en nagel i ögat på amerikanerna — eller rättare sagt skulle bli
det, ty vid denna tidpunkt var det amerikanska intresset för
Oljefyndigheter utanför Förenta staternas gränser visserligen
livligt, men ännu huvudsakligen teoretiskt. Å andra sidan låg ju
detta område mycket nära till hands för brittisk företagsamhet;
i Sydamerika och icke minst i Venezuela har Englands
ekonomiska inflytande sedan gammalt varit starkt och ej i så hög
grad som i Mexiko handicapat av områdets grannskap till
Förenta staterna.
Oljefälten vid Karibiska havet äga sin betydelse icke minst
genom närheten till Panamakanalen och genom sitt
utomordentligt gynnsamma transport-geografiska läge. Kanske också just
detta varit en drivkraft för de väldiga kapitalinvesteringar, som
de engelska företagen här gjort: genom ett engelskt herravälde
över dessa viktiga och enda kraftkällor i kanalens omedelbara
närhet skulle en motvikt i viss mån kunna skapas mot de
fördelar den för imperiet allt farligare konkurrenten Förenta
staterna vunnit genom att i sin makt få en av världshandelns
blivande pulsådror, genvägen mellan Atlant- och Stilla
Havskusterna.
Det är förvånande att se vilken överlägsenhet i
transport-geografiskt hänseende hamnarna vid Karibiska havet äga över
sina konkurrenter i Nordamerika: avståndet från de förra är, vid
jämförelse ej blott med de kaliforniska och mexikanska utan
även med dem vid Förenta staternas Guld-kust, oerhört mycket
kortare till Panamakanalen, betydligt kortare till Europa och
till och med kortare till New York, såsom framgår av
nedanstående tabell (avstånd i sjömil):
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
