Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Svensk kulturbild - Vatikanen och Kina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
306 DAGENS FRÅGOR
Två ting äro faktiska: Gustafsson har förlorat sitt ena öga, och Emil
Larsson har suttit på Långholmen för det förlorade ögats skull.
Slagskämpe mot slagskämpe, ringa »förfining» på båda sidor — starka
viljor som i sin uthållighet varit värda bättre uppgifter än att tömma
ut sig i glåpord och knytnävskamp!
Om man gör tankeexperimentet att skilja ut hela sakens
betydelsefulla juridiska sida, står kulturbilden kvar: mellansvensk landsbygd
på 1900-talet. Utan att vara oinskränkt allmängiltig, har den anspråk
på utrymme och beaktande, när man söker tränga bakom den fasad,
som döljer det verkliga samhällstillståndet. Det är en kärv miljö, en
brytnings- och blandningskultur med starka inslag av både jordbunden
tradition och oäkta moderna surrogat. Den tillåter ingen
skönmålning. Men trots alla lurande och lössläppta lidelser kan den icke
stämplas som fördärvad, därom vittnar den rättskänsla som till slut
tar sig korporativa uttryck och formar en allmänmening. Det nationella
arvet förnekar sig i så måtto icke. Må det nu bara också visa sig i
den förmåga av självtukt, som tilläventyrs kan göras av nöden. Ty
att kvälja dom var aldrig god svensk sed.
Lanterninen på Peterskyrkans kupol höjer sig bortåt 150
meter över marken, och utsikten därifrån är oändligt
vid. Sabinerbergen, Campagnans vidder, Ostia och den silverglittrande
havshorisonten — allt breder ut sig som ett storslaget panorama
för betraktarens överväldigade blickar; om man därtill drar sig till
minnes var man står — i kristenhetens största tempel, rest på den
mark där en gång Neros cirkus var belägen — är det väl icke utan
att man känner det som stode man i historiens medelpunkt och
blickade ut över hela världen. Men fråga är om icke utsikten är
ändå vidare från de anspråkslösa, klosterlikt kala och enkla rum,
som man från lanterninens galleri ser långt under sig kring
Vatikanens tysta och avskilda gårdar. I den erfarne, diplomatiskt skolade
statsmannen Antonios mun lägger Goethe i sitt skådespel Torquato
Tasso dessa ord:
Denn welcher Kluge fänd’ im Vatikan
Nicht seinen Meister?
Det kan nog hända, att denna uppfattning har sin giltighet ännu
i dag, åtminstone inom vissa områden av det politiska livet. Den
katolska kyrkans organisation omspänner hela världen, och dess
diplomati förkroppsligar en tradition, som både i fasthet och
smidighet söker sin like. Detta har också tiderna igenom erkänts ej
mindre av anhängare än motståndare, och även statskonstens största
mästare ha förstått att till sitt fulla värde uppskatta den samlade skatt
av människokännedom, erfarenhet och omdöme som finnes
representerad i den romerska kurian. Visar det sig att Vatikanen definitivt
ändrar kurs i någon betydelsefull fråga, kan det vara skäl att hålla
ögonen öppna. Ett avgörande där fattas icke utan vägande skäl, och
man kan vara förvissad orn att kurian i känsla av det överväldigande
ansvar, som följer av att Roma har talat, gjort allt för att få det
Vatikanen
oeh Kina.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
