Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Vatikanen och Kina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 307
förevarande problemet belyst från alla tänkbara synpunkter. En
artikel av den ytterst välunderrättade signaturen Aug ur, nyligen
publicerad i Fortnightly Review, påpekar en dylik frontförändring i
kurians politik, som torde komma att få vittgående konsekvenser
och därför väl förtjänar att uppmärksammas.
För icke länge sedan har nämligen Vatikanen i en fråga av
särskild vikt och betydelse slagit in på en helt ny linje. Sakens
sammanhang är i korthet följande. Av ålder har den katolska missionen
i Kina varit en angelägenhet, som legat kurian särskilt nära om
hjärtat, både med hänsyn till dess historiska traditioner, vilka ju gå
tillbaka ända till Marco Polos föregångare, de berömda missionärerna
på 1200-talet, Wilhelm av Rubruquis och Johannes de Plane Carpino,
och till dess utomordentliga betydelse för Roms prestige på hela det
väldiga asiatiska missionsområdet. Kina är en kyrkoprovins av icke
liten omfattning. Där finnas för närvarande icke mindre än ett
femtiotal stift, antalet präster uppgår till betydligt över 2000, av vilka
omkring 900 äro infödda, och de kristna kinesernas antal beräknas
till inemot två millioner, nära en halv procent av det himmelska
rikets befolkning. Missionsarbetet ligger huvudsakligen i händerna på
en del munkordnar, av vilka särskilt lazaristerna utmärkt sig
genom sällspord klokhet och taktfullhet i sin propaganda; men även
dominikanerna åtnjuta ett högt anseende, och betecknande är att
deras undervisningsinstitut i Peking anses vara bland de bästa
existerande skolor för tillägnande av det kinesiska tal- och skriftspråket.
Ledningen av de kyrkliga angelägenheterna har emellertid givetvis i
Kina som överallt annorstädes inom den katolska kyrkan utövats av
biskoparna, och dessa ha hittills undantagslöst varit européer. Men
under senare år har man kunnat iakttaga en växande tendens att på
denna punkt genomföra ett nytt system. En framstående medlem av
lazaristkongregationen, fader Lebé, ingav år 1919 till kurian ett
memorandum, däri han på grundval av ingående undersökningar av
folkstämningen i det väldiga rikets olika delar livligt förordade en
nationalisering av den katolska kyrkan i Kina. Enligt hans bestämda
uppfattning hade det europeiska kriget i kinesernas ögon så djupt
underminerat den vita rasens auktoritet, att kyrkan i längden utan
tvivel måste komma att bliva lidande på att betraktas som en europeisk
institution. Klokare vore, framhöll fader Lebé, att i tid ändra kurs
och förankra kyrkans intressen i det kinesiska nationalmedvetandet,
dock naturligtvis utan att därmed på något sätt taga ställning till de i
Kina inbördes rivaliserande politiska strömningarna. Till en början
tvekade Vatikanen inför detta förslag, vilket ju innebar en djupgående
förändring av hittills vidmakthållna principer; men inför de alltmera
samstämmiga rapporterna från samtliga i Kina verksamma ordnar
och kongregationer beslöt man sig till sist för att acceptera fader
Lebés synpunkter. Sin slutgiltiga formulering fick det nya
programmet i encyklikan Rerum ecelasise (1926), vilken i princip fastslog
grundsatsen att den kristna kyrkan i Kina allt mer och mer bör
bringas att antaga en nationell prägel. Ett breve från Pius XI, of-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
