Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Statens självbegränsning. Av Eli F. Heckscher
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
378 ELI F. HECKSCHER
Den sedan gammalt omvittnade omöjligheten att fmna den
idealiska statsformen visar sig då ha sin fulla motsvarighet i
fråga om idealet för samhällenas omfattning och organisation
över huvud taget. Det högsta man kan säga därom är att de
samhällsformer äro bäst som låta människan komma till sin
bästa utveckling. Onekligen är detta en ytterst abstrakt, d. v. s.
innehållsfattig sats, och naturligtvis säger den icke en stavelse
om vad som skall uppfattas såsom människans bästa utveckling.
Men i alla fall innebär den något av verklig vikt, särskilt i
negativ riktning. Den avvisar nämligen alla försök att ge
samhällsbildningarna i allmänhet., eller någon särskild av dem i
synnerhet, ett överordnat berättigande i förhållande till
människorna, att uppfatta dem som individer av högre ordning,
såsom Leviathan, den dödlige guden, med Hobbes’ drastiska
terminologi. Redan genom denna enkla formulering blir staten
ett högst relativt begrepp, under vissa tider och med vissa slags
människor och folk onödigt eller skadligt stor, i andra fall
däremot så trång, att den utgör hinder för en mänsklig utveckling
som många kunna enas om att anse som den viktigaste.
Alldeles oavsett sin geografiska omfattning kan staten dessutom i
fråga om räckvidden av sin verksamhet inom de givna
statsgränserna ha blivit för liten eller för stor för att skapa det
bästa resultatet. Häri finns alltså ej det minsta allmängiltigt,
och att en gång för alla uttala sig om staternas företräde
framför kommunerna eller världsstatens framför nationalstaten blir
då omöjligt. Det blir så till vida ohistoriskt att ge en viss av
samhällsbildningarna företräde framför en annan; och det kan
ej nekas att den dogmatism, som adertonhundratalets
historieforskning förebrådde upplysningstiden, med minst lika stor rätt
kan göras gällande mot det senaste århundradets egen, till
namnet historiserande riktning.
Därmed förnekas icke att det finns något allmängiltigt i staten,
nämligen i dess egenskap av en tvångskorporation, en
samhällsbildning som i sista hand med makt avgör vad som skall ske,
och som även i sista hand aV egen maktfullkomlighet avgör sin
ställning till andra samhällsbildningar, d. v. s. har
»kompetenskompetens», med Jellineks terminologi. I denna mening har
staten alltid funnits mer eller mindre, även om vissa
samhällsbildningar ibland kunna ha varit »stat» på ett område och andra
på ett annat; och .så- fattad kommer staten säkert också att fort-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
